Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. April 1932 - Kjell Strömberg: En krönika från 1930
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
varit utrustad med formliga tigerklor, då han
gjorde upp räkningen med sin tid och sin
miljö — vilken senare delvis var densamma,
fast en generation äldre.
André Maurois’ nya roman avhandlar
emellertid också ett personligt problem och
ett ärftlighetsproblem, som löses i Freuds
tecken utan perversa komplikationer. Den
sköna bankirfrun Denise Holmann, som är
och förblir en liten fransk Nora med
utpräglade intellektuella och moraliska
renlighets-krav, har som barn överraskat sin mor i en
öm situation med en främmande man, och
detta minne förgiftar hennes liv. Själv begår
hon upprepade äktenskapsbrott men gör
ingen hemlighet av det, vare sig för sin man,
som storsint blundar för allt bara han får
behålla henne, eller för andra, som
naturligtvis mångdubbla älskarskaran. Det är
frånvaron av hyckleri, det klara medvetandet om
äktenskapets biologiska ohållbarhet men
sociala nödvändighet, som skiljer hennes
generation från moderns. Men en dag får
hon klart för sig att hennes egna barn i sin
tur upptäckt hennes dubbelspel och betrakta
henne med samma ovilja som hon själv
betraktat sin egen mor, efter faderns död
omgift med den forne älskaren. En försoning
kommer till stånd — en försoning utan ord,
varvid barndomsscenen upprepas, nu mellan
två lyckligt gifta gamla människor, och
minnet berövas sitt skräckelement.
Skildringen av den normandiska hemmamiljön
bildar ett provinsiellt inslag i romanen, där
Maurois än en gång dokumenterar sitt
mästerskap i den läckra psykologiska schatteringens
konst. Behöver det tilläggas, att alla hans
personer äro väl bevandrade i de sista
dagarnas heliga skrifter? Ett Valérycitat
inför en Medelhavsutsikt faller sig lika
naturligt i munnen på en av dem som de
mera banala adjektiv en vanlig dödlig brukar
klämma ur sig vid dylika tillfällen — om
han alis hittar på något att säga. För övrigt
kan man tryggt upprepa förläggarens
rekommendation på banderollen, som med
segerviss lakonism dekreterar: ”C’est du Maurois.
Inutile d’insister!”
ANDRÉ MAUROIS I SIN ”CERCLE DE FAM1LLE’”.
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
