Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. April 1932 - Georg Svensson: Engelsk berättarkonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
ligen av ett inre behov. Hon är en frisk och
kraftig flicka med ett naturligt behov av
känsloutbyte men kan inte tänka sig någon
annan form för detta än äktenskapet. Tyvärr
är hon fattig och till på köpet inte särskilt
vacker; dessutom är det ont om jämnåriga
i trakten. Av föräldrarna ständigt inställd på
att snarast möjligt göra ett gott parti är hon
snar att se den rätte i varje man hon möter.
Först svärmar hon oskyldigt för kyrkoherden
i församlingen, därnäst är hon nära att falla
offer för en blodlös och sällsynt otäck estets
matta förförelsekonster och slutligen ramlar
hon i armarna på en avlägsen släkting av
imperiebyggartypen, som emellertid snart
överger henne för en mera försigkommen och
förmögen flicka. Georgie lämnas ensam kvar
i sitt lilla Kråkvinkel att med bevarat gott
samvete drömma vackra drömmar om
kärleken, medan hennes kvinnlighet vissnar utan
att någonsin ha slagit ut i blom. Hennes —
och enligt författaren oändligt många
kvinnors — erotiska tragedi är frukten dels av
ett felaktigt uppfostringssystem, som berövat
henne varje förmåga av självständigt,
realistiskt omdöme, dels av hela den nuvarande
samhällsordningen, som inte skänker mycken
rörelsefrihet åt en fattig flicka som vill vara
respektabel.
Georgies gestalt —- alltigenom levande och
gripande — visar vad Aldington förmår som
skapande författare. De övriga figurerna i
boken — med undantag för mr Judd, denna
det sunda förnuftets representant — utgöra
en sällsynt vidrig samling. Man får gå till
Aldous Huxleys ”Point counter point” för
att finna en vidrigare. Likheten mellan de
båda romanerna blir än mera påtaglig, om
man är underrättad om att de vidrigaste
figurerna — Burlap i ”Point counter point”
och Purfleet i ”Överstens dotter” — äro
karikatyrer av respektive en välkänd engelsk
RICHARD ALDINGTON
tidskriftsredaktör och en i England sedan
länge bosatt amerikansk kritiker och poet.
Sigfrid Siwertz, som står som ideell garant
för ”Månen och silverslanten”, påpekar i sitt
allvarligt erkännsamma förord, att Somerset
Maugham är en med rätta uppskattad
författare även här hemma. Påståendet kan
betvivlas, åtminstone när det gäller den
ledande litteraturkritiken, som huvudsakligen
med utgångspunkt från de i Stockholm
framförda Maughampjäserna betecknat
författaren som en habil fäsör av omisskännlig
anglosaxisk läggning. Omdömet må ha sin
giltighet när det gäller pjäsförfattaren
men täcker ej på långa vägar novellisten
och romanförfattaren Maugham. Hans till
svenska översatta briljanta om ock något
briljerande novellsamlingar ha aldrig fått
sin förtjänta framgång, och hans stora
självbiografiska roman ”Of human bondage”, som
4. — B. L. M. 3.
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
