Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. April 1932 - Thomas Mann: Goethe som representant för den borgerliga tidsåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
bilitet i hans nalur och en ständig närhet till fara
samt låta märka, vilken seg andlig livsvilja, man
skulle kunna säga vilket vitalt etos, som erfordrades
för att så att säga hålla denna natur till sina
livsplikter och låta den genomföra ett helt, kanoniskt
människoliv, bringa den ända fram till det åttioandra
året. Det var ingen barnlek, vare sig kroppsligt eller
själsligt.
Wohl kamst du durch, so ging es allenfalls. —
Mach’s einer nach und breche nicht den Hals!
”Den som vid tjugu års ålder skrev Werther”
utbrister han en annan gång, ”hur skall han leva
vid sjuttio!” och livsborgerligheten blir starkt
ifrågasatt, när han i den sena dikten till sin
ungdomsromans hjälte apostroferar den mångbegråtna
skuggan:
Zum Bleiben ich, zum Scheiden du erkoren,
gingst du voran und hast nicht viel verloren.
Han var rädd för denna lilla bok, full av
allt-upplösande känslosamhet, ett verk som en gång
gjorde världen galen av dödshänryckning, och tillstår
på ålderdomen, att han sedan dess publicering endast
läst den en enda gång och därefter aktat sig att
göra om det. ”Det är bara brandraketer”, säger han,
”jag känner mig illa till mods, när jag tänker pà
den, och jag fruktar att åter råka i det patologiska
tillstånd, ur vilket den föddes.” Den mognade
mannen håller teoretiskt på, att konsten skall skänka
något sunt och livsbejakande, och ser i den art av
samtida dikt, som han kallar ”lasarettspoesi”, ett
missbruk av konsten, mot vilket han ställde den
tyrtaiiska poesin, den som icke blott sjunger
stridshymner, utan också rustar människan med mod att
härda ut i livets kamp. Men har han själv handlat
i enlighet med sina grundsatser? Inte i ”Werther”;
och för en harmoniens diktare, en skald som ger
uttryck för det tyrtaiiska intalandet av mod till att
leva, betyder det ett egendomligt ämnesval, när han
ingjuter sina personligaste upplevelser i berättelsen
om en historisk kollega, som slutade på dårhus och
i kloster. Livsborgerlighet skulle i moraliskt
avseende fordra dygdestränghet, ett obetingat bejakande
av sedliga grundsatser, ty förnuft och sedlighet äro
livets stödjepelare. Men han försvarar på ett mycket
oborgerligt sätt lidelsen, det som folk kallar
”överspändhet och sjukliga anlag”, håller på att även
överspändhet och sjuklighet äro naturliga tillstånd,
och att ”den så kallade hälsan” endast kan bestå i
jämvikt mellan motsatta krafter. Och han säger
emot sin famulus, när denne framhåller, att man
för den rena mänskliga själsodlingen icke kan dra
någon verkligt avgjord fördel av Byrons skrifter.
Därtill vore hans moral alltför tvivelaktig. —
”Varför inte?” svarar Goethe. ”Byrons djärvhet, mod och
storslagenhet, utgör inte det uppfostrande faktorer?
Vi måste akta oss för att ständigt söka
bildningselementen i det avgjort rena och sedliga. Allt stort är
uppfostrande, om vi bara förmå urskilja det!” Detta
kallar jag överborgerligt talat, och det måhända
mest överborgerliga ord, som kommit ur hans mun.
lyder så: ”Fransmännen äro pedanter, de kunna
aldrig frigöra sig från formen.” Man lägge märke
till detta! I ett sådant egendomligt, nedsättande
uttalande om formen, poängterat med ordet
”pedanter”, ligger bejakandet av det kaotiska, ligger den
sympati för döden, som just fransmännen så ofta
tadlat den tyska folksjälen för. Georges Clemenceau,
vars politiska fiendskap mot allt tyskt även sträckte
sig långt in på det andliga området, har en gång
sagt: ”Tyskarna älska döden. Se bara på deras
litteratur! I grund och botten är det endast döden
de älska.” Det uttalande av Goethe, som jag
citerat, var i hög grad tyskt och i hög grad
över-borgerligt.
#
Trots allt förefaller det dock tillräckligt att vara
en konstnär, en skapare som Goethe för att bejaka
livet och troget stå på dess sida. Denna inriktning
tar sig framför allt uttryck däri, att man icke kan
finna det minsta spår av reaktionärt sinnelag hos
honom, oaktat han är en politisk förnekare och en
avgjord samhällsbevarare. Mångsidigheten, den
oändliga dilettantismen i hans natur ha gjort det lätt för
anhängare av vilka åsikter som helst att åberopa
sig på honom, att lägga beslag på honom för egen
räkning — men vad som icke lyckas är att påkalla
hans hjälp för några som helst andligt reaktionära
intressen. Han var ingen ”furst von Mitternacht”,
ingen Metternich, som av hätsk fruktan för
framtiden gjorde våld på livet. Han älskade ordning,
men han ställde uttryckligen förnuftet och ljuset i
dess tjänst och föraktade dumhet och dunkel. ”Det
finns ingenting”, säger han i Wilhelm Meister, ”som
människopacket fruktar mer än förnuftet.
Dumheten borde de hysa rädsla för, om de begrepe, vad
som verkligen är fruktansvärt. Men förnuftet är
obekvämt att handskas med, och man måste
därför skjuta det åt sidan; dumheten däremot är
endast fördärvlig, och det kan man ta med ro.” Man
vet inte eller glömmer gärna, att han år 1794, när
friherre von Gagern sände ut ett utrop, i vilket han
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
