Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. April 1932 - Thomas Mann: Goethe som representant för den borgerliga tidsåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
jag som en ung man, vilken av Schopenhauer
erhållit den högtidliga tillåtelsen att bekänna sig till
pessimismen, för första gången med förmåga att
fatta det stötte på detta ord ”livsvärdig”: ”Skall
verkligen döden drabba den livsvärdige?”, denna
ordsammanställning som såvitt jag visste icke funnits
till förut och som utgör en personlig ordskapelse av
Goethe. Att taga livet som högsta kriterium och
göra sig värdig det, att detta var ett tecken på
högsta själsadel, något som, om allting gick rätt
till, borde skydda mot förintelsen, det förvirrade
mina begrepp om förnämhet, vilka i själva verket
gingo ut på sublim oduglighet för och
främlingskap i det jordiska livet; i stället är den
egendomliga ordbildningen ju fylld av en trotsig
livs-positivism, av en överpessimistisk livsbejakelse, som
enligt min uppfattning utgör den högsta och
allmännaste formen av borgerlighet: livsborgerlighet,
det vill säga det bredbenta fotandet i livet,
livsaristokratin hos den av naturen gynnade, vilken, icke
utan en viss brutalitet, ringaktande ser ned på dem,
som ”längtansfullt hungra efter det ouppnåeliga”.
Jag sade, att detta slags aristokratism icke är långt
avlägset från brutalitet, ty det ligger iu också
verkligen något brutalt i det pockande på vitalitet, som
framgår av den åttioettårige Goethes ord, när han
talar om dylika stackare till människor, vilka dra sig
tillbaka från livet lika tidigt som den arme
Söm-mering, då nyss avliden vid sjuttiofem års ålder.
”Tacka vet jag min vän Bentham”, utropade han,
”den där högst radikale narren. Han håller sig frisk
och kry, och ändå är han några veckor äldre än
jag.” Och hit hör också den dyrbara historien om,
hur Goethe gjorde sig lustig över denne Bentham,
den engelske ekonomen och utilitaristen, och hans
radikalism. Då man svarar honom: ”Ers excellens
skulle själv knappast ha kunnat undgå radikalismen
och rollen av kämpe mot missbruk, om ers excellens
varit född i England” — replikerar Goethe: ”För
vem tar ni mig? Skulle jag ha brytt mig om
missbruk och till på köpet låtit taga reda på sådana
och bekantgjort dem, jag som skulle ha levat just
på missbruk, om jag varit bosatt i England! Om
jag kommit till världen där, skulle jag ha varit rik
hertig eller kanske snarare biskop med trettiotusen
pund om året i inkomst.” Kanske det, men om
han nu händelsevis inte fått denna lott utan dragit
en nit? Det fanns dock så oändligt många nitar!
Goethe: ”Vem som helst lämpar sig inte för högsta
vinsten, min bäste. Tror ni verkligen, att jag skulle
ha gjort mig skyldig till en sådan sottis som att
dra en nit?” Detta är livssäkerhet, livsborgerlighet.
det metafysiskt-aristokratiska medvetandet om att
under inga omständigheter kunna vara annat än
gynnad och föredragen, kunna vara annat än välboren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
