Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Maj 1932 - Georg Svensson: Den återfunne flanören
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
georg svensson
DEN ÅTERFUNNE FLANÖREN
För en tid sedan konstaterade Sten
Selander i en briljant tidningsartikel (Dagens
Nyheter 31 mars), att flanören är död.
Storstaden har dödat honom. Något av dess
vulgära och hänsynslösa moderna
transportmedel har om icke bokstavligt så dock
bildligt talat kört över den tankspridde
eleganten. En nyttig tid som vår har inte mycket
skäl att begråta honom, menar Selander. Men
litteraturvännen ägnar gärna en suck åt hans
minne. I en tid, då författarna antingen sitta
som pelarhelgon och utforma högestetiska och
världsfrämmande estetiska doktriner eller
också deltaga med liv och själ i det
handfasta slagsmålet om dagens idéer på torget
nedanför, längtar man nästan efter flanören,
denne tillvarons turist, som vänligt,
opartiskt och nyfiket vandrar omkring på jakt
efter pittoreska, rörande eller lustiga motiv
för sina ögonblicksfotografier. ”Också då
det speglades i hans tanklösa, sorglösa blick,
kunde det flyktiga ögonblicket kristalliseras
ut till tidlös konst, det bevisade främst av
alla den som bland mycket annat var den
störste och djupsinnigaste av flanörer,
Bellman. Och kanske”, slutar Sten Selander sin
artikel, ”skulle vår litteratur av i dag inte
fara illa av ett återupplivande av Bellmans,
av den geniale flanörens anda.”
Selanders vackra dödsruna över flanören
föranledde även Gotthard Johansson till
Erik Asklund: Frakt. Bonniers. 5:50.
några instämmande kommentarer. När han
för några veckor sedan beskrev en
funktionalistisk söndagspromenad förde han
inledningsvis på tal sin ungdoms promenader, då
man var mer intresserad av cylinderhattar,
goda cigarrer och vackra ben än av
stadsplanefrågor och ändamålsenliga
fasadlös-ningar. Man kunde inte heller här misstaga
sig på det elegiska i tonfallen. Gotthard
Johanssons definition av flanören löd så här:
”Han hade intet praktiskt eller ekonomiskt
syfte med sina strövtåg. Det var just hans
adelsmärke, att han var en konstnär, som
utövade konsten för dess egen skull. Gatan
var skådeplatsen för flanörens konst, konsten
att vandra utan mål, vägledd endast av det
gyllne diset över ett gatuperspektiv, av
greppet kring en flickkjol eller doften av
primörer från någon restaurang, som kunde
inspirera honom till någon av hans båda
älsklingssysselsättningar, komponerandet av
menyer och reflexioner över livets och nj
ut-ningens intighet.”
Jag undrar emellertid om inte ryktena om
flanörens död äro betydligt överdrivna. Det
förefaller som om Sten Selander och
Gotthard Johansson vid sina resultatlösa
spaningar efter den försvunna människotypen
varit bundna av ett alltför snävt och
preciserat signalement, lydande ungefär så här:
”Efterspanas. En medelålders herre iförd
hög hatt, oklanderliga handskar och cigarr.
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
