Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Maj 1932 - Georg Svensson: Den återfunne flanören
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
Rör sig långsamt och med utstuderad
nonchalans. Synes ofta stödd på sitt spanskrör
med ett ömsom roat, ömsom vemodigt
uttryck försjunka i betraktande av någon
oväsentlig episod eller utsikt. Antecknar en och
annan iakttagelse på manschetten. Saknar
anställning. Ungkarl. Pessimist.” Ett sådant
signalement stämmer ju tämligen väl på
Markel, Martin Birck, Arvid Stjärnblom
eller någon annan av sekelskiftets flanörer.
Men jag kan inte förstå, varför inte också
flanören skall ha rätt att följa med sin tid.
Det är inte längre modernt att gå i hög hatt
till promenad. Den utstuderade nonchalansen
i uppträdandet har avlagts till förmån för
spänstig maskulinitet. Den litet poserande,
absintfärgade pessimismen har också gått ur
modet. Men kan inte flanören tänkas utan
dessa ytliga karakteristika? Selander anser
det uppenbarligen, eftersom han utnämner
Bellman till den genialaste av alla flanörer.
Bellman och Martin Birck, kan man
egentligen tänka sig större kontraster! När alltså
flanören av anno 1770 var så olik flanören av
anno 1900, borde ju flanören av anno 1932
vara honom ännu mera olik, eftersom
Stockholm och världen faktiskt förändrats mera
på de senaste trettio åren än på de
etthundratrettio närmast föregående.
Men varför upphälla oss längre vid dessa
teoretiska bevismetoder, när vi tro oss ha
funnit ett långt mer konkret och övertygande
bevis på att flanören verkligen kan tänkas
även i vår jäktande tid: nämligen en verklig
livslevande flanör. Gotthard Johansson och
Sten Selander ha möjligen också stött på
honom eller kanske rättare blivit påstötta av
honom under en av sina spaningar efter
mannen med cigarren och den höga hatten.
Kanske har det hänt dem att de kolliderat med
ett vilt framrusande, gällt visslande
cykelbud, varvid Gotthard Johansson genast gjor£
följande reflexion: ”Gatan har blivit berö-
ERIK ASKLUND.
vad flanören av människor, som skynda till
och från sitt arbete, och av bilar, som inte
kunna komma fort nog fram. Han blir
knuffad av kontorsflickor och affärsbiträden, som
röra sig i ett tempo utan värdighet och han
förlorar själv sin instuderat nonchalanta stil,
när han måste se upp för att inte bli
överkörd.” Kanske var cykelbudet anställt hos
Remington och på väg för att sätta på ett
färgband. Och kanske, om Ödet var på sitt
bästa humör, hette pojken Erik Asklund och
har senare slagit sig på att skriva romaner.
Samt i de yttersta av dessa dagar en samling
prosadikter, ”Frukt”, varigenom han på ett
glänsande sätt bevisat, att flanören alltjämt
lever i vår litteratur. Att denna 1932 års
flanör varken är nonchalant, pessimistisk
eller trött gör honom ju inte mindre levande
utan snarare tvärtom.
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
