Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Maj 1932 - Karin Smirnoff: En sista hälsning. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
ett inlevande i hans liv och i hans verk, som
hon inte förstod, men med kärlekens instinkt
fattade skulle skyddas. Inför henne, som
verkligen gjort något för honom, greps Olga
Garfield av en oanad känsla av skuld.
Det slog henne nu, att den ringaktade varit
stor nog att förmå sig låta brevet ligga
oöppnat dag efter dag, vördande den dödes
sista hälsning till den, som kanske skulle
förstöra allt för henne och spränga in själva
minnet med misstankar. En så stor vördnad
samlar inte kring sig bara små egenskaper.
Det fanns en värld, där hon var för liten,
men det fanns en till, och hon hade inte bara
del i den världen, hon dominerade där; till
den hörde allt det, som faktiskt gjort, att
han valt henne till sin hustru. Där Olga
Garfield var den, som var obehörig. Och
här stod hon nu, en kvinna som älskat så
helt, och vars pinade hjärta inte kunde släppa
hemligheten ifrån sig. Hon kunde ha lagt
brevet på posten, men var det inte ett
förtvivlans hopp, som drivit henne, när hon bad
Olga Garfield hämta det själv . ..?
En impuls, varm och vanvettig, att räcka
henne brevet, desperat utlämnande vad som
än kunde stå i det, korsades av en idé, som
innebar lösningen. Skådespelerskan tog
ledningen, en roll föddes, och med ett yttersta
beslut att läsa högt ett fingerat brev,
hoppande över de verkliga orden, som hon fått
göra en gång på scenen, gick hon till
skrivbordet, tog en kniv, satte sig lugnt i länstolen
och skar upp kuvertet.
Men de verkliga orden gingo denna gång
inte att hoppa över. Tydliga trädde de fram
som de voro: ”Hoc erat in votis.”
Överrumplad, med darrande ansikte, räckte
hon brevet direkt till hustrun.
Ett ögonblick stirrade professorskan, så
framstötte hon ofrivilligt och ovillkorligt:
— Vad betyder det?
Stämman, som svarade, skälvde, glänste,
brast.
— Det betyder: allt vad jag önskade, var
detta.
Professorskan såg på brevet, på kvinnan,
genomträngande.
— Förstår ni det? frågade hon.
— Något citat. . . sade skådespelerskan.
Ur någon av klassikerna . . . Horatius, om
jag-minns rätt. . . men hennes hjärtas slag syntes
utanpå kappan och kom den yppiga
skinn-kragen att omärkligt rycka.
En plötslig befrielse drev professorskan att
resa sig.
— Men jag förstår det, sade hon och brast
i alldeles naturlig gråt. Han var så sjuk på
sista tiden, han ville dö. Han var alldeles
förändrad. Jag förstod det, fast han inte sade
något. Han var förfärligt öm och snäll mot
mig de sista dagarna . . . aldrig hade vi känt
en sådan gemenskap, en sådan samhörighet.
Han liksom ursäktade sig, att han ville dö.
Han tackade mig hundrade gånger för det
lilla jag gjort för honom, men han var trött
på sin ständiga sjukdom och visste, att han
inte skulle bli gammal. Nu förstår jag också
varför han skrev till er. Det var i ett
ögonblick, när han hade hög feber, och ni hade
nyss telefonerat, och jag hade framfört er
hälsning till honom. Han mumlade långa
ramsor på latin och så tog han ett papper
och skrev det där citatet och er adress.
Det är alldeles utan betydelse. Och tröstad
såg hon på henne, som en liten flicka som
tackar en fullvuxen, för att hon blivit
skyddad från straff.
Skådespelerskan reste sig långsamt och
försynt, men ur stånd att uthärda längre.
Brevet brann framför henne, men hon lät det
ligga — det var ju ”utan betydelse” och det
måste så förbli. Men professorskan räckte
henne det, nästan omedvetet, och frågade i
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
