Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Maj 1932 - Karin Smirnoff: En sista hälsning. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
Vad jag fått, skulle ni ändå aldrig i ert liv
kunnat få det minsta av!
Men en värkande längtan att få veta något
om hans sista stunder drev henne till sist att
svara och gå. Samlad och med samma goda
hållning som alltid, begav sig Olga Garfield
uppför den trappa, där hon stått den
förfärliga natten, men hennes varma färger voro
borta och ögonens blick gjorde intryck på
vem som än mötte dem. Van, som hon var,
att avskilja sitt jag från sin roll, befann hon
sig i den underliga jämvikt, som råder under
den korta tid en människa är i stånd att
uppskjuta sina personliga känslor, och inte
ens inför hans dörr sviktade hon.
Professorskan var också förändrad. Hon
hälsade på så långt avstånd, att hon inte
behövde räcka handen åt sin gäst och sköt
i detsamma upp dörren till hans arbetsrum,
som nu var städat och utan säng, men där
det fulla skrivbordet stod som han lämnat
det. Under en känsla som inför något oerhört
stannade skådespelerskan på tröskeln,
stirrande med blanka ögon på alla dessa nyss
så levande böcker och papper, som hon
aldrig mera skulle få röra. Hon gick in som
på en scen, men greps av ett intryck av
fälla, av konfrontation, och vände hastigt sin
blick mot den svartklädda kvinnan i dörren,
som ihållande såg på henne.
— Här dog han, sade hustrun.
Hon ville hålla sig passiv, men i detsamma
hon började tala, blev hon mot sin vilja en
människa, vars gränslösa sorg trängde ut
inifrån och allteftersom den trängde ut, blev
allt svårare att bemästra. Det var inte bara
sorgen hos en hustru, som förlorat sin man,
det var en fruktansvärt sårad människa, som
nu skulle tala.
Hon anvisade sin gäst en länstol vid den
flammande brasan, men blev själv stående.
Under den paus som nu inträdde, satt
skådespelerskan orörlig, som väntande på
den replik, varav hela följande scen skulle
bero.
Professorskan vätte sina torra läppar,
sväljde och vände sina ögon mot fönstret för
att slippa se på henne.
— Jag har ett löfte att uppfylla, började
hon, en sista hälsning att... Men orden
sönderföllo strax av skälvningen i rösten,
medan hela ansiktet löstes upp, liksom utanpå
de stramade dragen. Den natten skrev han ett
brev till er. Det ligger där. Hon pekade på
hyllan under ett litet bord, som stått vid hans
säng. Ni kan ta det själv. Jag har verkligen
inte rört det. Det tyckte jag ändå, jag kunde
få bespara mig!
Skådespelerskan reste sig mekaniskt.
Hennes första impuls var att taga brevet, böja
på huvudet och gå, men som spetsad på den
intensiva blicken, som i förtvivlan ville
hindra den främmande kvinnan att gå med
en hemlighet, som kunde betyda allt, kände
hon hela grymheten däri. Hastigt som känslor
korsas med tankar, gjorde hennes hand en
sprittning som för att kasta brevet obrutet
på elden, men blicken föll på den skälvande
stilen, hjärtat darrade till och en sekund stod
hon rådvill. Men under denna sekund skedde
mycket. Hon var ute i själva eldlinjen och
det gällde försvar, men hon stod också inför
en människa som led för hennes skull, och
i ett ögonblick av pulserande hetta fattade
hon, vad som verkligen skett. Medan de två
vännerna hängåvo sig åt intellektuella
njutningar, gick hon, den obetydliga, som de
knappast hunno svara, och skötte sakta och
troget den enda tanken, att jämna vägen för
honom. Som om det varit en självklar sak,
tog hon allt på sig, som kunde befria honom
från vardagens störande besvär, teg med
praktiska svårigheter och obehag och redde
ut allting själv. Aldrig svikande. Hennes
odrägliga bevakning var i grunden en
uppoffrande vakttjänst kring hans ro, hennes liv
40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
