Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Maj 1932 - Läser Ni klassikerna? Kåseri av Serge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LÄSER NI KLASSIKERNA?
Vem läser klassisk litteratur i Sverige?
En beprövad, litet pessimistisk skolman
ville för några år sedan hävda, att utom den
litteraturhistoriske fackmannen endast den
litterärt intresserade gymnasisten överhuvud
sysslar med den klassiska svenska
litteraturen. Man skulle väl kunna tillägga eliten
bland vår arbetarungdom, ehuru det är
ganska uppenbart, att Sveriges klassiska
litteratur för denna publik i allmänhet är identisk
med Strindbergs samlade verk. Förlagsmän
kunna försäkra, att det bara för ett par
decennier sedan förhöll sig helt annorlunda.
Då kunde det verkligen hända, att man läste
vår klassiska lyrik också av andra än
studieskäl, och en och annan äldre medborgare har
med ali säkerhet fortsatt med denna vana
ända in i våra dagar. Förmodligen var det
närmast Oscar Levertin som lyckades under
några decennier uppsuggerera ett mer
allmänt intresse för också den klassiska svenska
litteraturen; karakteristiskt nog var det också
Levertin som planerade det stora verket
”Sveriges nationallitteratur”, som man med tanke
på sin ungdoms vilda glädje över där
förvarade skatter skulle önska, att varje
familjefader med en son på gymnasiet skulle
förskaffa sig. Under första decenniet av detta
århundrade utgavs också stora och mycket
lästa serier, där den klassiska litteraturen
presenterades i urval ”för skola och hem”;
flera av våra nu mest kända akademiker
sysslade som ärtgröna studenter med att redigera
var och en sitt lilla häfte av dessa
urvalsböcker. Det påfallande intresse för litteratur
i allmänhet som denna nu förgångna tid
uppvisade belyses särskilt väl av de väldiga
möten ute i bygderna, där våra främsta skalder
uppträdde som talare och samlade icke bara
tusen utan tiotusen åhörare. Detta i sin tur
berodde naturligtvis på nittiotalets litterära
renässans. Men detta allmänna
litteraturintresse befruktade också studiet av vår
klassiska litteratur. Det är karakteristiskt, att
professor Fredrik Böök mitt under den s. k.
Strindbergsfejdens hetaste dagar satt inne på
K. B. i Stockholm och skrev lärda och
spirituella studier över Thorild, Lucidor,
Stagnelius och andra gestalter ur vår klassiska
litteratur.
Allt detta tycks ha försvunnit. Folk har
fått för sig, att vår klassiska litteratur är
onjutbar, och kanske skall det också
erkännas, att den icke är alldeles lika lättsmält
som exempelvis den svenska filmen. Men man
undrar ändå, om icke detta svala intresse för
vår litteraturs störste innebär en
underskattning. Och en underskattning icke bara av
litterära värden utan också av rena
underhållningsvärden. Läser man nämligen med
vakna ögon våra klassiska författare i de
lättillgängliga upplagor som alltjämt äro
åtkomliga, skall man snart nog ertappa sig
med att ”ha roligt”, vilket otvivelaktigt är
den effekt en god bok i första hand skall
kunna ge.
Stagnelius föreligger t. ex. i två
lätthanterliga band, redigerade av professor Böök,
vardera betingande ungefär priset på en
ordinär teaterbiljett. Sätter man sig en ledig
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
