Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Maj 1932 - R. S—m: Krig och fred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
referat ej kan ge full rättvisa. Den är fylld
av skarpa och säkra iakttagelser, och den
innehåller många sanningar, som ingen före
honom uttalat. Den oundvikliga frågan blir
väl slutligen endast: Vad är denna
förkunnelses praktiska värde?
Det måste framhållas, att Norman Angell
ej hör till de utopiska projektmakarnas
kategori. Han förutsäger ej, att nationerna
en gång, förr eller senare, skola övergå till
den förbundsorganisation i samförståndets
och lagbundenhetens tecken, som han
karakteriserar som idealet. Tvärtom tycks han vara
mycket skeptisk däremot. Han har i sin bok
ställt diagnosen på världens sjukdom, och
han har gjort det utan att sväva på målet.
Han har för den enkle medborgaren velat
klarlägga sammanhangen. Boken är först och
sist en appell, ett manings- och varningsrop
till alla folk, som digna under bördornas
tyngd men som själva hittills icke kunnat
finna lösningen på alla de skrämmande gåtor,
som omge dem. Såsom upplysande och
vägledande skrift för folket torde boken ha sitt
största värde.
Tyvärr måste det sägas, att den ej torde ha
samma möjligheter att göra ett liknande
intryck på dem, som makten hava. Den kedja,
som Angell bygger upp, nationalism—anarki
—krig—förintelse, saknar icke sina luckor
och svagheter. Då han med sitt flammande
patos förkunnar, att kriget ej längre kan bli
av verklig fördel ens för den segrande parten,
så har han alldeles säkert rätt, i den mån
nämligen som man tänker på de allmänna
följderna av ett världskrig. Ingen vill eller
kan bestrida det. Ett nytt världskrig skulle
med visshet — redan av rent tekniska skäl —
bli ett förintelsekrig. Men då han som ett
vägande argument framför, att en erövring,
ett besättande av främmande områden, ej
kan tillföra den erövrande staten nya
nationella tillgångar, då är han inne på vanskliga
vägar. Man torde med skäl kunna betvivla,
att ett dylikt argument skulle kunna störa en
Mussolinis imperialistiska drömmar eller
göra något intryck på tyska
efterkrigspoli-tiker, som alldeles säkert ha ganska klart för
sig, vad avträdelserna 1919 betytt för
Tyskland i fråga om nationella ekonomiska
förluster. Resonemanget är onekligen en smula
kuriöst. En erövring innebär endast en
om-skiftning av administrationen, säger Norman
Angell. Ja visst, men räknar han då ej med,
att denna administrativa omskiftning även
innebär en omläggning av skattesystemet?
Att den segrande staten i och med sin
erövring får nya medborgare och nya
näringsgrenar att beskatta? Att den får nya
undersåtar, med vilka den kan rekrytera sin armé?
Norman Angell hyser ett upphöjt förakt
för historikerna, vilka han betraktar såsom
hörande till den nationalistiska
obskuran-tismens värsta representanter. Han föraktar
deras hantverk. Han anser, att de senaste tio
årens ivriga bemödanden att i den
internationella upplysningens namn klarlägga
orsakerna till världskriget äro fåfänga. Ingen
läser de ”blå böckerna” eller de digra
historiska luntorna, säger han. Den allmänna
opinionen påverkas ej av dessa försök.
Kanske han har rätt. Jag tror det emellertid
ej. Och det är alldeles påtagligt, att Norman
Angell skulle göra mycket klokt i att klarera
sina egna historiska begrepp. Hans
utredningar på det planet äro ofta nog behäftade
med en beklaglig oklarhet. Hans uppfattning
om nationen som historisk faktor är ett
typiskt exempel. Dess historia går tillbaka
till tider, där det numera ej alltid är så lätt
att finna sig till rätta. Ett är säkert: Norman
Angell har ej kunnat det. R. S—m.
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
