Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Maj 1932 - Jacques de Lacretelle: Hippolytos’ död. Novell. Översättning av Fulvia Stiernstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
HIPPOLYTOS’ DÖD
(Forts. fr. sid. 24.)
av att jag kom olägligt. Då och då fick jag höra
talas om Carle Vignet. I Saloniki hade han mera
ledigt, han hade börjat arbeta på nytt och påstod
sig vara lycklig och nöjd.
Jag minns en händelse under denna tid. En av
våra skolkamrater, som var ute i kriget, kom hem
på permission. Han bjöd oss på middag tillsammans
med sin älskarinna, och under aftonens lopp gingo
vi hem till henne och gjorde där bekantskap med
två av hennes väninnor. Dessa voro glada och
trevliga, men stämningen stördes av Andres sätt. Han
stod stödd mot spiselkanten, med korslagda armar,
som om han velat stålsätta sig mot att ta del i
våra nöjen, och öppnade knappast munnen. Han
betraktade damerna med en min, som inte var pryd,
men iskall. Han avvisade, bestämt och utan rädsla
att synas löjlig, den enas närmanden. Slutligen drog
han sig tidigt tillbaka, och då jag undrade över att
han hade så bråttom, viskade han till mig:
— De där kvinnorna är förfärliga.
Jag gjorde invändningar. De voro glada och
hyggliga, likadana som alla andra, vilka han förr inte
haft något emot.
— Nå ja, låt oss anta att jag förändrat mig. Nu
kan jag inte längre stå ut med sådant sällskap.
Och så gick han.
Jag har också ett annat minne. En dag hade jag
stämt möte med André på ett kafé. Jag träffade
där en annan vän som, jag vet inte varför, gav mig
en del förtroenden. Han var, sade han, älskare ål
en gift dam. Han beklagade sig över alla
besvärligheter det innebar, långa väntestunder i bil, hemliga
brev, möten som man gått miste om, alla dessa
tillfällen till oro och besvikelse, som kunna göra en
älskande tokig.
André kom. Han ursäktade sig, att han inte kunde
stanna, ty hans styvmor hade bett honom följa med
på några ärenden. Hon skulle hämta honom på det
ställe, där vi voro. Han satt inte länge, han ville
vänta utanför. Jag gick med honom ut på trottoaren.
Charlotte Vignet dröjde, och André började bli
orolig. Han följde otåligt med ögonen varje vagn
som kom och såg på klockan varannan minut. Han
telefonerade hem. Styvmodern hade för länge sedan
rest hemifrån. Jag försökte lugna honom, men han
lyssnade knappt till mina skäl och blev ej lugn. Det
var som om den känsla, av vilken han behärskades,
hade varit något annat än endast oro för en
olyckshändelse.
Plötsligt gled en bil, som vi icke lagt märke till,
fram till trottoaren och stannade.
— André! ropade en smekande röst. Ett ansikte
lutade sig fram emot rutan och en behandskad hand
vinkade. André störtade fram till henne.
— Äntligen! ropade han. Men varför är du så
sen? Vad har hänt?
— Förlåt mig! Jag skall förklara sedan. Jag var
tvungen att gå ut...
— Men du sade att du skulle vara hemma, sade
André och höll alltjämt fast hennes hand. Jag
närmade mig och hälsade på Charlotte Vignet. Hon
hade åter dragit sig tillbaka in i vagnen. I denna
halvdager, som kom hennes matta bleka hy att
framträda, var hon mycket väcker. André satte sig
bredvid henne, och de åkte sin väg. Jag märkte att
de redan glömt mig. När jag blivit ensam, började
jag att reflektera. Detta ansikte, som jag älskat, som
jag älskade ännu, följde jag i tankarna. Jag såg
det ännu framför mig; såg med svartsjuka Charlotte
Vignet hopkrupen i vagnen, som försvann i natten,
hörde hennes samtal med André... Och plötsligt
hade jag en känsla av att det fanns något i detta
samtal, som icke var som det borde.
Vår årsklass blev inkallad. André och jag
tillbragte en hel dag hos inskrivningsnämnden. När vi
gingo därifrån, talade han om att han fått uppskov.
Han var litet blek, och i hans nedslagna allvarliga
ögon låg bekymmer. Plötsligt grep han min arm
och sade:
— Jag måste tala om för dig... Min styvmor
vill inte att jag skall resa. Hon tror inte att jag
är stark nog, och så är hon rädd för den fara, som
hotar mig, och för sin egen ensamhet. Kort sagt,
det är tack vare henne, som jag fått uppskov. Hon
kände någon sedan gammalt, som numera har stort
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
