Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Juni 1932 - Alf Ahlberg: Till idyllens försvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
och vad de båda andra beträffar, så erinrar
striden en smula om den strid, som en annan
kritiker förde för omkring hundra år sedan
mot andra storheter:
Mot Schiller stred du oförskräckt,
ty han var död alltredan;
han var den förste, som du knäckt,
de andra följde sedan.
Svanberg går sålunda icke mot utan med
strömmen och hans kritik av idyllen är
mycket tidsenlig. Emellertid säger ju detta
ingenting om kritikens berättigande. Den
måste undersökas ur andra synpunkter än
tidsenlighetens. För min del vill jag tro, att
denna kritik — liksom Svanbergs bok
överhuvud — rymmer mycket sunt och berättigat,
och man måste hålla författaren räkning för
hans konsekvens och intellektuella renlighet.
Men jag tror också, att den skjuter åtskilligt
över målet och framför allt att den förbiser
mycket väsentliga synpunkter på diktens
uppgift och livsvärde. Ingenting hindrar att dikt
kan vara politisk propaganda, men därifrån
är steget långt till påståendet, att ali verklig
dikt är och måste vara det. Och det är ju
egentligen från denna utgångspunkt — en
utgångspunkt som i våra dagar är
utomordentligt på modet — som Svanberg
kommer fram till sin förkastelsedom av allt vad
idylldiktning heter.
Idyllen är enligt Svanberg ”till slut
ingenting annat än negationen av allt nytt och
apoteos av det bestående. Man skall vandra
stigar ljuvligt gamla, även i bildlik
bemärkelse. Det bestående är inte, som man ibland
frestas att tro, endast den eviga naturen. Dit
hör också Pungmakarbo och byakulturen, och
till Pungmakarbo hör, ur idyllens synvinkel,
hela gamla Sverige.” (”Poesi och politik”
sid. 31.)
Om verkligen idyllen bara är ”negation av
allt nytt” och en envis lust att göra ett trögt
passivt motstånd mot tiden, så är det till en
början ganska egendomligt att konstatera,
hur ymnigt idyllen florerar just hos
modernisterna, dessa som framför andra skola ha
monopol på ”tidens idéer” och som pläga
tala med ett suveränt och ganska övermaga
förakt om allt gammalt. Det är i och för sig
ingenting överraskande i att det råder föga
överensstämmelse mellan ett litterärt
program och den verkliga diktning, som uppges
förverkliga programmet. Det har dess bättre
varit så i alla tider och kommer att så
förbliva. Ty alla program äro grova
förenklingar. Men sällan eller aldrig har man
bevittnat en sådan komplett brist på
överensstämmelse mellan programmet och den
verkliga dikten som hos de så kallade
”modernisterna” i våra dagar. Vi ha hört, att en
kärnpunkt i deras program skall vara ”front mot
esteticismen”. Och dock har aldrig någon
diktning tillåtit sig sådana hyperesteticistiska
excesser som denna. Det förefaller snarare
som om dessa diktare satt som sin uppgift
att söka fånga de subtilaste estetiska
impressioner än att göra front mot esteticismen.
Diktonius till exempel diktar om ett
konstverk, föreställande ett vinterlandskap, så
här1:
Två sneda träd,
en sluttande jord,
några lutande hus,
en gammal gubbe, helt framåtböjd,
bär hem vatten —
snö överallt, med blå
vinternattsskuggor —
himlen blåast av allt,
gredelint sötblå
av bister kyla.
Om detta icke är esteticism av renaste vatten,
så vet jag inte vad som menas med det ordet.
Och expressionism är det — trots den fria
versen, som naturligtvis är en bisak — minst
av allt. Det är tvärtom mycket långt driven
och mycket skickligt gjord impressionism.
1 Bonniers Litterära Magasin. N:r 4.
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
