Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Juni 1932 - Alf Ahlberg: Till idyllens försvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alf ahlberg
TILL IDYLLENS FÖRSVAR
Att i vår bistra tid försvara idyllen, hävda
dess djupa berättigande som diktart, är
säkerligen föga opportunt. Man kan vara förvissad
om att därmed stämplas som en ohjälplig
efterliggare, en försvarare av en händöende
borgerlig värld, mot vilken nu en skara unga
himlastormare rider till storms. Lugna tider
och människor, som sitta i väl ombonade
rum, må ha råd att bestå sig med
idylldiktning som en visserligen överflödig men på
det hela oskyldig lyx. Den motsvarar
småborgarens lilla sentimentalitet, när han går
ut för att en vacker söndagseftermiddag
beundra naturen mittibland sin talrika och
väluppfostrade barnskara. Men en tid med
världskrig, världskriser och hotande — eller
efterlängtad — världsrevolution, en tid då
det murkna gamla och det omogna nya med
blind förbittring kämpar om världen, en tid
av järn och betong, av väldiga
produktionsresurser och fruktansvärd nöd — vad har en
sådan tid med idyller att skaffa? Tänk först
och främst på att på ett någorlunda
anständigt sätt lösa mänsklighetens
försörjningsproblem, sen kan ni komma med
idylldiktning, om ni vill. Eller som Sten Selander i
sin sista diktsamling uttrycker det:
Det är det värsta, att han ej har råd
till denna lyx, till detta överdåd:
att vara människa. Vem gav oss rätt
att ha en själ, när han ej ens är mätt?
Vem törs ta munnen full med andligt väder,
när han ej ens har mat och hem och kläder?
Ge honom kläder först och hela skor,
och så ett rum, där verkligen han bor,
och mat, ordentligt, på bestämda tider,
så att han också får en själ omsider.
När han ej bara är ett tröttkört djur,
då kan vi börja prata om kultur.
Nej, i en sådan tid är idylldiktningen en
feghet, en flykt från livet, Peer Gynts lust
att med ”lögn och förbannad dikt” slippa
undan livets allvar och undvika att se den
hårda verkligheten i vitögat. Och
idylldiktningens väktare äro en hop dästa borgare,
som jämra över att deras spruckna ideal, som
längesen varit fallfärdiga, ramla ihop, och
påstå, att det är kultur och mänsklighet som
håller på att gå under därför att de icke få
sitta i ro vid sin trevna kakelugnsvärme.
Så ungefär låter ett mycket modernt och
för ali del mycket acceptabelt resonemang.
Man kan vara förvissad om att ha ”de unga”
med sig, om man resonerar på detta sätt,
och att vara ”ung” anses ju i vår tid som
en speciell merit, nästan ett bevis på att man
har rätten på sin sida. Victor Svanberg1 kan
åtminstone vara viss om att ha majoriteten på
sin sida, när han frejdigt drar i härnad mot
idyllen och avrättar icke blott Österling utan
även gamle Fridolin (för att nu inte tala om
Strindberg). Det behövs inte heller alltför
stort mod för detta fälttåg, ty Österling är
en ganska försynt och ofarlig motståndare,
1 Poesi och politik. Frontens bibliotek. Bonniers
1931.
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
