Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Juni 1932 - Rütger Essén: Om det ryska folkets karaktär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
berättigat. Men de är världens främsta konstnärer.
Alla deras brott och alla deras dårskaper
glömmer man när man ser en rysk balett
eller hör rysk musik exekveras. Den som tror
att livet ej längre kan bjuda honom några
överraskningar skall resa till Ryssland. Den
ryska själen är så rik och skiftande att man
känner det som världen blivit ny. Inga
märken hålla. Att känna en rysk kvinna är
som att hålla i en av dessa ständigt skiftande,
orientaliska ädelstenar som ryssarna älskar.
Man kan ej fatta att alla dessa färger kunna
gå in i spektret, och man önskar att man
hade ögon som kunde se alla färgerna
därutanför. Jag tror ryssarna kan det.
Vad jag här sagt, herr president, är
måhända endast en liten bisynpunkt. Jag tilltror
mig ej att bedöma ryssarna varken ur högre
eller ur mera reellt vederhäftiga synpunkter.
Det överlåter jag åt mina psykologiskt
högskolade tyska vänner. Men kom i alla fall
ihåg vad jag sagt. Ser man ej det
konstnärliga, det måttlöst och svindlande
konstnärliga, i allt ryskt väsen, ja, då är man
färgblind. Då blir världen enkel och iakttagaren
nöjd med sig själv och sitt skarpsinne.
— — —
Efter monsieur Lefêvres inlägg begärdes
ordet av herr E. Dahlberg, svensk
industriman.
— Herr Dahlberg från Stockholm har
ordet.
Herr Dahlberg:
— Mitt herrskap!
Mitt inlägg i denna intressanta debatt skall
varken bli långt eller tyngande. Någon
erfarenhet av Ryssland har emellertid även
jag. Mitt första intryck av folket där borta
var en stark andlig frändskap mellan dem
och mitt eget folk. Svenskar trivdes i
Ryssland och ryssar i Sverige. Bägge folken
älskade äventyr, fest, mat och dryck, voro
något lättsinniga samt tänkte ogärna på
morgondagen. Dock, det måste jag säga, inte
gick vi så långt i dessa hänseenden som
ryssarna. Tillräckligt emellertid för att förstå
dem. Och tillräckligt, skulle jag vilja säga,
för att svenskarna, hoppas jag, skall vara
särskilt skickade att förmedla förbindelser
mellan Ryssland och Västerlandet.
Senare har jag dock märkt att
frändskapen i alla fall ligger mera på ytan, mera
i lynne än i karaktär. Vi är nog åtskilligt
mera ordningsälskande än ryssarna, mera
genomsnittligt arbetsamma också, men ibland
har jag önskat vi i Sverige hade litet mer av
den andliga högspänning som man trots allt
möter hos de bästa ryska elementen och även
hos den nya ryska ungdomen. Det sker dock
en världsomvälvning där borta. Den är ännu
i sin begynnelse; den kommer att taga långt
mera tid än man i allmänhet tror, men
varken kommer det gamla Ryssland någonsin
tillbaka — sorgligt nog, för resten — ej
heller blir Europas förhållande till Ryssland
någonsin mer vad det tidigare varit. Jag tror
ej, som mr Wallace, att man kan isolera och
se bort från ryssarna. Jag varken älskar eller
beundrar dem i samma grad som baron von
Recke. Men låtsas som de inte fanns, det kan
vi aldrig mer — hur gärna än många skulle
vilja det.
Låt oss då hellre resolut ta vårt parti —
arbeta med dem, göra affärer med dem, ge
dem vad de behöver i teknik och annat, för
all del noga vakta på dem — men också
behandla dem som vad de är: en av världens
stora raser, kallad till större betydelse i de
årtionden som följer än i dem vi genomlevat.
Detta är allt vad jag har att säga.
— — —
Vidare inlägg förekommo ej, varför
ordföranden förklarade debatten avslutad kl.
22.3.
Ur protokollet:
R. En.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
