Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Juni 1932 - André Maurois: Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
FRANCOIS MAURIAC
ning — något som han själv både har skrivit
om och kommenterat. Har denna hans fasta
anslutning till dogmerna påverkat
romanförfattarens verk? Lyckligtvis i ytterst ringa
grad. Mauriac har bibehållit sin dystra poesi,
sina ”åtrådda stormar”, sina pinade
personer, som plågas av hatets, av girighetens,
av köttets demoner. Det är blott slutsatserna
i hans böcker, som äro annorlunda än
fordom. Han ser nu en lösning på många
fruktansvärda konflikter: tron. Men det
egentliga ämnet för romanen är och förblir
konflikten. Det kan han berömma sig av.
”Le Næud de Vipère” skildrar familjehatet
— det mest oblidkeliga hatet, eftersom den
ständiga närvaron bildar ett speciellt
irritationsmoment. En förmögen gammal man ur
borgarklassen, som vet att han snart skall
dö, skriver ett brev till sin hustru och sina
barn, vilket de icke få öppna förrän efter
hans död. Han har alltid avskytt dem; de ha
å sin sida aldrig älskat honom; han har den
ohyggliga förmågan ”att inge hat och att
skapa en atmosfär av öken omkring sig”.
Han har försökt skapa sig en ny familj
utanför de sinas krets, först tillsammans med en
brorson, sedan med en naturlig son. Men icke
heller här har han funnit kärlek, måhända
emedan han inte själv skänker kärlek. Han är
sålunda hänvisad till sina närmaste. Han vet
att de spionera på hans handlingar, att de
åtrå hans pengar, önska hans död. Till slut
vill han säga dem sanningen — den sanning,
som i familjekretsen så ofta maskeras bakom
konventionella ord och
umgängesformaliteter. Ty själv är han fullkomligt på det klara
med situationen. ”Jag känner mitt eget hjärta,
detta knippe av giftiga ormar: kvävt under
dem, mättat av deras gift slår det fortfarande
och överröstar deras prassel. Detta
ormknippe, som aldrig kan lösas, som måste
huggas av med ett knivhugg eller ett
svärdshugg . ..” Det enda svärd, som enligt Mauriac
kan hugga av ormknippet, är Kristi svärd,
och hjälten dör vid tröskeln till omvändelsen
och förlåtelsen. Denna bok — måhända den
bästa Mauriac har skrivit — är modig, bitter,
men full av poesi.
Om Mauriacs roman är en lyrisk dikt, en
hymn till känslolösheten, så är Julien Greens
nya roman, ”Epaves”, en dikt om fruktan.
Det är en egendomlig bok, på sina ställen
underbar, där personerna tyckas röra sig i
en smärtsam mardröm. Drömmen blandas för
dem med livet, sammanväves med detta så
intimt, att läsaren ofta inte riktigt vet, om
det ena eller det andra kapitlet tillhör
drömmen eller det verkliga livet. Tanken på döden,
åtrån att döda, feghet och hat behärska dess
personligheter. De tvenne ord man oftast
stöter på i denna bok äro orden hemsk och
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
