Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Juni 1932 - Hugh Walpole: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
Plomer mera allmänt känd — hans romaner
och reseböcker börja få en allt större publik.
John Lehmann är en broder till Rosamond
Lehmann, författarinnan till ’JDusty Answer”
(på svenska ”Dunkelt svar”). Roberts säger
i sitt förord: ”Dikterna i denna samling
representera en klar reaktion mot den
esoteriska poesi, i vilken det är nödvändigt för
läsaren att fatta alla dolda anspelningar.”
Gudi vare tack och lov för det! Ingen av
dessa skalder, möjligen med undantag för
William Empson, är svårtillgänglig. Den lilla
volymens verkliga betydelse ligger emellertid
däri, att dessa skalder acceptera livet i stället
för att förbanna och förakta det. W. H.
Audens inledande ”Ode to his Pupils” slår
i slutstrofen an den nya tonen:
All leave is cancelled to-night; we must say
good-bye;
We entrain at once for the North; we shall see
in the morning
The headlands we’re doomed to attack; snow down
to the head-line:
Though the bunting signals
’Indöors before it’s too låte: cut peat for your fires’.
We shall lie out there.
Det är första gången på många år, som den
nya engelska poesien haft energi nog för att
stiga på ett tåg eller skära torv eller tända
en eld. Det öde landet1 håller äntligen på
att läggas under plogen!
1 En anspelning på T. S. Eliots diktsamling ”The
Waste Land”.
Mig personligen förefaller Stephen Spender
att vara den mest lovande av samtliga. Hans
”Prisoners” är enligt min tanke en
utomordentligt vacker dikt, och jag kan inte tänka
mig, att någon, som verkligen älskar poesi,
skall kunna läsa den utan att taga djupa
intryck. Men Audens ”Ode”, Day Lewis’
”Satirical Poems”, Eberharts lilla ”Cynic
Song”, Plomers ”Russian Lovers”, Tessimonds
”Chaplin” äro i och för sig tillräckliga för
att skänka distinktion åt vilken diktsamling
som helst.
Jag kan tillägga att miss Phyllis Bentleys
roman ”Inheritance” har varit den sista
månadens försäljningssuccé. Jag har så
många gånger förr uttryckt min beundran för
miss Bentleys tidigare romaner, som aldrig
blivit tillräckligt uppskattade, att det må
tilllåtas mig att säga att jag finner ”Inheritance”
den minst originella och intressanta av alla
hennes böcker. Att kritikerna, som förbigingo
”Carn” med tystnad, skola finna ”Inheritance”
så ovanlig, är mig en gåta. Men kritiker ha
nu alltid varit gåtor för andra kritiker, och
huvudsaken för mig är att miss Bentley
äntligen slagit igenom. Hon är en av de
finaste romanförfattarinnor, vi ha för
närvarande. Nu väntar jag bara på att framgången
också skall nå miss Arnott Robertson, miss
Marguerite Steen och miss Barbara Goolden.
I denna artikel omnämnda böcker:
Rudyard Kipling: Limits and Reneuials. Macmillan. 7 s. 6 d.
New Signatures. En antologi av modern vers. Hogarth Press. 2 s.
Phyllis Bentley: Inheritance. Gollancz. 8 s. 6 d.
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
