Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Juni 1932 - Hugh Walpole: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
RUDYARD KIPLING
ingen annan nu levande författare i England
eller Amerika på minsta sätt skulle kunna
konkurrera med — varken George Moore
eller H. G. Wells eller Theodore Dreiser,
Sinclair Lewis, Ernest Hemingway eller ens
William Faulkner. En av dessa berättelser
handlar om S:t Paulus i Antiokia, en annan
om en Chaucerförfalskning, en tredje om en
hund. Det är icke endast ali den i dessa
berättelser nedlagda kunskapen, som måste
få varje fördomsfri läsare att häpna.
Chaucer-novellen är ett sannskyldigt underverk av
lärdom och djupt inträngande
litteraturhistorisk känsla. Med samma rätt kan också
sägas att Paulus och Petrus aldrig, sedan
evangeliernas tid, ha levat som mänskliga
varelser så som de leva på dessa sidor. Men
det är inte kunskapen, ej heller den
språkliga uttrycksförmågan och den dramatiska
berättartalangen, som bevisa Kiplings geni,
utan hans egenartade visionära förmåga. Det
finns också andra ting i denna bok —- ett par
sidor om läkarna vid fronten, en halv sida
gatubeskrivningar från London, engelskt
lantliv, fartyg till sjöss — som synas mig
tillhöra det oförgärfgliga i engelsk diktning.
Naturligtvis finns det även svaga saker här
liksom i alla Kiplings böcker med undantag
för ”Kim” och djungelböckerna. En
berättelse om en gris tillhör det mest
beklämmande jag läst, och av en annan — ”Aunt
Ellen” — förstår jag helt enkelt inte ett ord.
Men trots allt, Kipling är ett geni och en
av de tio, tolv verkligt stora berättarna på
engelskt tungomål. Det existerar ingen yngre
romanförfattare, som ens är värdig att tända
hans pipa.
Detta för mig över till en annan liten
tilldragelse. Såvida jag inte grundligt misstagit
mig har Hogarth Press denna månad utgivit
en verkligt betydelsefull lyriksamling, det
första tecknet på positivt skapande lyrisk
förmåga bland de yngre skalderna efter
kriget. Denna bok (”New Signatures”) borde
— om man gör eftergifter för ungdom och
omognad — ha framkallat en kör av beröm
från alla intelligenta kritiker. Har den det?
Nej. Ha Richard Aldington, Rebecca West,
Herbert Read, I. A. Richards och E.
Rick-ward givit den högljutt beröm? Jag har inte
hört ens en grymtning av belåtenhet från
någon av dem. Endast Edmund Blunden —
som är en traditionalistisk poet och en
framstående vapendragare för John Clare och
Leigh Hunt -— har gjort boken rättvisa. Låt
mig räkna upp namnen på de representerade
skalderna och tillåt mig förutspå, att ni bland
dessa namn skall ha de betydande engelska
skalderna under de närmaste tjugu åren. De
äro W. H. Auden, Julian Bell, C. Day Lewis,
Richard Eberhart, William Empson, John
Lehmann, William Plomer, Stephen Spender,
A. J. J. Tessimond. Därtill kommer ett
ypperligt förord av Michael Roberts.
Av dessa unga män är endast William
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
