Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 / 77 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Juni 1932 - Recensioner - L—ts: Stresemanns testamente

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dystraste tider trodde på framtiden, som i
förtröstan till framtiden uthärdade nuet och
som i denna tro fann den nödvändiga kraften
för sitt nydaningsverk. Med vaken blick för
vad det gångna hade att lära sökte
Stresemann nya former anpassade efter nya
förhållanden. Tyskland kunde icke sätta hårt mot
hårt i kampen med de gamla fienderna. Det
var avväpnat. Det var kringgärdat med en
mängd undantagslagar, som för åratal framåt
skulle vidmakthålla det tillstånd av
maktlöshet, vari det av segrarmakterna hade försatts.
I denna ogynnsamma situation fann
Stresemann det vara ett framsteg, om Tyskland bara
accepterades som förhandlande part och finge
diskutera problemen med sina självrådiga
förmyndare i stället för att som hittills blott
mottaga förhållningsorder. Denna taktik
fordrade självbehärskning och framför allt
uthållighet. Stresemann ägde båda
egenskaperna. Han tappade icke modet, om det
till en början var klent med resultaten. Han
var icke någon så envis principryttare, att
han icke i en viss fråga kunde nöja sig med
en mindre framgång hellre än ingen
framgång alis. Och hans energi var så
oemotståndlig, att han ibland tvingade sina
motståndare att upptaga till behandling sådant
som de helst ville undvika. På så sätt drev
han, som han själv säger, Frankrike ”från
skyttegrav till skyttegrav, när intet
generalangrepp var möjligt”.

STRESEMANN

Tanken på ett förnuftigt samförstånd med
Frankrike var icke populär vare sig i
Tyskland eller Frankrike. Det kostade mycken
ansträngning att få den tagen på allvar bland
hans egna landsmän. Icke minst om denna
kamp på den inre fronten lämnar det nya
arbetet synnerligen intressanta upplysningar.
Stresemann bedrev själv i de avgörande
frågorna en omfångsrik propaganda antingen
som talare utanför den parlamentariska
tribunen eller i pressen. Detta var
nödvändigt särskilt med hänsyn till mängden av de
motståndare han hade att brottas med. Det
är anledning förmoda, att av dessa de som
befunno sig inom det egna landet kostade
honom de största ansträngningarna. Ständigt
stodo belackare och avundsmän färdiga att
misstolka hans avsikter och misskreditera
hans verk. Mycken patriotisk indignation
ödslades på att brännmärka honom såsom
bärare av en tysk självuppgivelsepolitik.
Denna kritik vilade på en känslostämning,
för vilken Stresemann var främmande. ”Om
känslopolitik vill bestämma vår
utrikespolitik”, förklarade han, ”måste vi avböja
diplomatiska förbindelser med halva världen.
Ty vår känsla är på det starkaste sårad
av var och en av dem. Men på det sättet
komma vi icke längre.” På den väg han
själv utstakade kom han åtminstone ett stycke.
Den förde förbi Dawesplanen fram till
”Locarno”, hans stora fredsoffensiv, som

(Forts. å sid. 80.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>