Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 5. Juni 1932
- Recensioner
- L—ts: Stresemanns testamente
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stresemanns testamente.
Gustav Stresemann, Vermächtnis. Der
Nachlass in drei Bänden. Herausgegeben von
Henry Bernhard unter Mitarbeit
von Wolfgang Goetz und Paul
Wiegler. I. Vom Ruhrkrieg bis London.
II. Locarno und Genf. Verlag Ullstein,
Berlin 1932. 16 Mk per vol.
Frågan om ett samförstånd mellan
Tyskland och Frankrike är möjligt hör utan tvivel
till de viktigaste inom den moderna politiken.
Det lär knappast kunna bestridas, att freden
i världen eller åtminstone i Europa skulle
vara betydligt mera säker, om de båda
ifrågavarande länderna icke längre betraktade
varandra som fiender. I århundraden strävade
Frankrike efter vad med ett ord kallas
Rhengränsen. Det nådde aldrig målet annat än på
en liten del av gränsen, längst i söder, där
det emellertid fick vidkännas ett bakslag, när
Tyskland efter fransk-tyska kriget tog
Elsass-Lothringen. Efter icke fullt femtio år kommo
dessa provinser ånyo under fransk styrelse.
Härtill inskränkte sig i stort sett regleringen
av gränsen efter världskrigets slut. Visserligen
funnos starka franska förespråkare för tanken
att nu begagna segern till att gå målet
närmare in på livet genom avsöndring från
Tyskland även av Rhenprovinsen. Men då tanken
icke av fredsstiftarna blev förverkligad, torde
däri ligga ett visst kriterium på att den
återställda gränslinjen även från franskt håll kan
godkännas som ganska acceptabel. Genom
detta tyglande av de radikalare franska
aspirationerna undveks en ny
revanschstämning, denna gång från tyskt håll. Om man
också där på många håll finner förlusten av
Elsass-Lothringen kännbar, så har dock icke
kunnat spåras någon motsvarighet till det
franska revanschbegäret efter 1870—71 års
krig. Därmed har gränsfrågan som sådan för
tillfället berövats sin mest brännande
karaktär. Men kvar står alltjämt det som legat
bakom densamma, det som icke ens den allra
bästa lösning av denna fråga i och för sig
skulle kunna åstadkomma, frågan om de båda
ländernas ömsesidiga trygghet.
Är det något som går som en röd tråd
genom Stresemanns hela gärning som ledare
för den tyska utrikespolitiken, så är det
strävandet att få till stånd ett bättre
förhållande mellan Tyskland och Frankrike.
Hans arbete i denna riktning är i sina
grunddrag väl bekant. Det arbete, vars titel läses
här ovan, rubbar icke något väsentligt i de
redan uppdragna grundlinjerna för hans
politiska gärning. Det kan emellertid förläna
ökad glans åt en arbetsprestation, som hör
till de mera ovanliga, och det ger en ytterst
välkommen rikligare belysning åt både de
inre och yttre förhållanden, varunder
Tyskland framlevde sitt liv under senare delen
av 1920-talet. Det ger denna belysning från
Stresemanns egen synvinkel. Det innehåller
en myckenhet material, som redan förut varit
tillgängligt dels genom pressen och officiella
publikationer, dels också genom ett för några
år sedan utgivet urval av hans tal och skrifter.
Men därutöver ges här såsom nyheter utdrag
ur brev från och till Stresemann, personliga
uppteckningar om samtal med in- och
utländska diplomater och politiker samt om
vad som försiggått på viktigare konferenser,
vari Stresemann deltagit, samt dessutom
promemorior, ägnade att för honom själv
klargöra aktuella problem och därför särskilt
upplysande för hur den tyska regeringens
beslut tillkommit. Mer än någonsin framstår
Stresemann i dessa efterlämnade papper som
den oförfärade optimisten, som även i de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:07 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1932/0404.html
