Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Augusti 1932 - Louis Bromfield: Beppos nattklubb. Roman. Översättning av Tora Nordström-Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
Jag har alltid sagt att hon var en schana.
Jag har alltid sagt att du inte skulle ha med
henne att göra.
— Ja, jag har hört det där förr.
Beppo kom tillbaka till bordet. Han hörde
Maudie säga:
— Jaa, miss Jellyman, det är alldeles sant.
Jag bodde i det här huset för ungefär tio
år sedan. Det var jag som satte upp
blinkljuset i taket här. Det är trevligt med ljus
i taket men det är ändå trevligare med ljus
som blinkar, brukade jag alltid säga. Får det
vara en cigarrett?
Hon räckte fram ett cigarrettfodral av guld
och platina. Miss Jellyman såg på det, svalde
och tog så en cigarrett. Beppo höll fram en
tändsticka åt dem var. Två gånger blåste
miss Jellyman ut lågan under sina försök att
få eld på cigarretten.
— Ursäkta, sade hon och rodnade. Jag
är inte så van att röka.
Äntligen var den tänd och hållande den
mellan tummen och pekfingret drog hon små
bloss.
— Får det vara litet mer champagne? sade
Beppo och fyllde på hennes glas.
— O nej, nej. Jag kan inte. Jag skulle
kunna bli berusad.
Men han fyllde glaset i alla fall.
— Ja då, Beppo var mycket här på den
tiden, sade Maudie. Vi hade flotta kalas här,
eller vad, Bep?
— Jo visst, sade Beppo och undrade
nervöst: ”Herregud, vad tänker hon säga
härnäst?”
— Jaa, sade Maudie, jag känner varenda
litet hörn av det här huset.
Han önskade plötsligt att Maudie velat
vara litet mer förfinad i sitt tal och inte
använda så mycket slang i sällskap med miss
Jellyman. Han vände sig om och såg på mrs
Willingdon. Det stod kaviar framför henne
men hon åt den ej. Hon satt och höll ett
stycke rostat bröd i handen, medan hon
stirrade ut i rymden. Han försökte besluta
sig för, om han skulle tala till henne före
eller efter att han träffade Iris och avgjorde
att det var bäst efteråt, sedan han fått i väg
Iris. Iris var i stånd till vad som helst. Man
visste aldrig vad hon kunde ta sig till.
Han hörde Maudie säga:
— Jaa, ni vet inte ni, hur goda vänner
Bep och jag varit i alla tider — och han
tog fram en näsduk och torkade svetten ur
pannan frågande sig hur i ali världen han
kunnat trassla till det så här för sig. Han
ville aldrig se fruntimmer mer, åtminstone
ingen annan än mrs Willingdon.
När Stora Tony kom ner igen, stod Iris
och talade med garderobiären. Hon var ej
lång och var mycket vacker med undantag
för att hennes mun var för liten och för
väl-formad och att hela hennes utseende var för
artificiellt, så att hon såg lika fullständigt
felfri ut som en förtjusande docka, just
upptagen ur sin ask. Hennes hår var
platina-färgat, schinglat och välondulerat. Hennes
ögonbryn voro lätt plockade och där naturen
felat hade den korrigerats med en fin, blå
linje. Under de stora blå ögonen lågo skuggor
av blått och ögonhåren voro långa och
hop-klibbade av mascara Naglarna voro långa
och rödfernissade. Vid första ögonkastet höll
man på att säga: ”Vilken skönhet! Vilken
utsökt kvinna!” men efter en liten stund blev
man utled på att se så mycken skicklig
förkonstling och kände sig stå inför en
avgrund, en omätlig tomhet. Hur snart detta
andra intryck infann sig var beroende på
åskådarens skarpsinne, instinkt och
erfarenhet. För somliga kom det snart, nästan
omedelbart, för andra långsammare. Stora
Tony, som var totalt primitiv och instinktiv,
hade varit utled på henne från första stund.
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
