Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Augusti 1932 - Louis Bromfield: Beppos nattklubb. Roman. Översättning av Tora Nordström-Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
upp ur trappans brunnshål. Hon petade i en
kycklingsandwich och drack litet mer
champagne och fick så småningom klart för sig
att hon var mycket trött, inte sömnig men
utmattad och förbi. ”Hela den här
spänningen har varit för mycket för mig”, tänkte
hon.
Men medan hon funderade hade Maudies
tankar uppenbarligen gått i en annan
riktning, ty plötsligt sade denna:
— Jag är mycket rik, förstår du Mabel.
— Ja, sade miss Jellyman. Jag trodde det.
— Och jag är inte så ung längre.
— Nej, jag antar det.
— Jag talar inte om själen. Själen är
yngre än någonsin, men det är utanskriften
som börjar taokla av. Jag tycker om mat och
dryck och jag vet inte varför jag skulle avstå.
Hon hejdade sig och serverade sig en ny
sandwich.
— Du förstår, fortsatte hon, jag börjar
komma in i en ålder, då karlarna inte tittar
efter mig längre, därför att jag är stilig. De
är glada att träffa mig, men de vill dunka
mig i ryggen och säga ”gamla hederspascha”.
Du förstår, hur jag menar.
Miss Jellyman var inte säker på det, men
hon sade:
— Ja, naturligtvis.
— Det är ingen mening i att svälta sig för
deras skull och jag har aldrig hört till dem
som klär sig och sköter sin figur bara för
att reta andra fruntimmer. Det tycker jag är
att kasta bort tiden. Hon smuttade på
champagnen och fortsatte: Så jag är färdig att
sluta med allt det där, om jag bara visste vad
jag skulle göra. För ett år sen ungefär, så
sade jag till mig själv: ”Maudie, vad tänker
du ta dig för, så du inte får så tråkigt i
framtiden?” och jag funderade och fick en idé
och nu så är det klappat och klart och redan
igångsatt.
— Det tror j ag var mycket klokt, sade miss
Jellyman, och mycket förutseende.
— Har du lust att höra vad det är ? frågade
Maudie.
— Ja, sade miss Jellyman.
Maudie satt tyst en stund. Sedan sade hon:
— Jag hoppas att du inte blir förolämpad.
— Nej. Varför skulle jag bli förolämpad?
— Därför att det är lite svårt att förklara
det som jag tänker föreslå dig. Jag menar
att det är svårt att erbjuda det åt en fin dam
som dig.
Miss Jellyman skrattade litet bittert.
— Jag har aldrig tänkt på, om jag är en
fin dam eller ej. Jag är bara en gammal
lärarinna.
Då tog Maudie risken.
— Det är så, sade hon, att jag sett mig
om efter någon sorts affär, som jag kunde
placera mina pengar i. Jag har inte lust att
sitta och vänta på att det skall bli räntor
och utdelningar. Jag måste vara med själv.
Jag är sådan, om du förstår, hur jag menar.
Så jag beslöt att gå in för
skönhetsinstituts-branschen. Jag sade till mig själv: ”Det är
förskräckligt så mycket pengar fåniga
fruntimmer ger ut på att göra sig annorlunda
än de är och likaväl kunde jag som någon
annan håva in litet av vad de ger ut!” Ja,
nu har jag redan två affärer i gång i London
och det är lättförtjänta pengar fast inte så
lättförtjänta som i New York. Det är därför
jag kommit hit. Jag tänker hyra ett helt hus
— ett flott hus som Femtiofemman — och
göra om det till vad fransmännen kallar ett
”institut de Beauté” med bad och gymnastik
och allt sånt där. Jag har varit mycket
omtalad i min dar och det kommer inte att
skada affären. Och när det är klart, så tänker
jag börja i Boston och Chicago och Kansas
City. Jag är född där — i Kansas City. Jag
skulle inte vilja försumma den staden.
— Det låter som en utmärkt idé, sade
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
