Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Augusti 1932 - Hertha Odeman: Landskap med figurer. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
lemmar. Han begynte röra benen raskt och
i rak linje mot skogen. Av vana släpade
blicken i marken. Plötsligt stannade den.
— Dianthus Superbus... Rösten lät smått
upprörd.
Botanisten sjönk på knä och lutade sig
över blomman. Detta lilla, det spädaste,
lättaste, mest eteriska av alla små
blomster-väsen. Som ett fjun, ett dun, ett stycke frans,
ett älvblomster, ett nästan ingenting...
Dianthus Superbus — den första han i sitt liv sett
stå och vaja i gräset.
Fingrarna grepo ivrigt om stjälken, och
han grävde den lilla nejlikan upp. Ty han
var en man och en botanist — han ville äga,
examinera och klassificera henne, erfara
henne ända in i hennes innersta hj ärtefrö,
den fina, ljuvliga — och ganska rara — lilla
Superban .. .
Med fröjd i ögat betraktade han henne.
Med ömhet i hjärtat stängde han henne
in i portörmörkret. Visslande av
tillfredsställelse fortsatte han inåt skogen. Foten
vadade genom ljung i knopp; furor och
buskig björk stämde dagern mjukt och
vilsamt grön.
Skogen stod som ett draperi mellan bygden
och havet. Men mellan skogen och havet låg
ännu ett särskilt litet landskap och skymde: en
torr och solgnistrande vit öken av höga mjuka
sanddyner med glest strandgräs på ryggarna.
Botanisten stormade i längtan den första
dynen.
— Havet! sade han åter, betagen.
Det hade sin blå dag i dag, havet. Sin
mycket blå och sorglösa.
— En blå sång, tänkte botanisten högt.
Var fick jag det ifrån, frågade han sig
förvånad — han var ju varken musiker eller
målare? Ej heller poet... Men en botanist
kan väl också ha löv . ..
Han hoppade utför banken. Sanden flöt åt
alla håll och fyllde skorna. Med halvt sim-
mande rörelser klättrade och plöjde han sig
genom dynhavet.
Ånyo stod han betagen. Utanför dynerna
vidtog ett golv, väl hundra meter brett och
nästan plant — blott längst ner vid vattnet
sluttade det märkbart. Vågorna hade spolat
det, sopat och fejat det, slipat och packat
sandkorn vid sandkorn så fast och tätt att det
bar för foten.
—- Makalöst... Innan botanisten riktigt
visste av det, hade han fått av sig skor och
strumpor och promenerade ner mot
vattenlinjen och sedan bortåt stranden.
Kustlinjen låg rak och verkade ändlös.
Han gick och gick, enbart för njutningen att
förnimma det svala, lätt fuktiga sandgolvet
mot fotsulorna. Då och då svallade en
djärvare bölja upp, gav hans fot en hastig kyss
och kilade tillbaka ut i havet.
— Pascha, mumlade botanisten åt sig själv
under en välbehagsrysning utmed ryggraden.
I ett fjärran bakom stodo skorna och
stirrade efter sin herre. Den slags mystiska
påverkan, som ökar med avståndet. Slutligen
förmådde de honom att vända.
Ögonblickligen såg botanisten, att stranden
under tiden skiftat karaktär. Den hade legat
ren och absolut fri från allt vad mänskliga
figurer heter. Som den enda, den första
fläcken hade botanisten känt sig. Nu stod där
en karl ett stycke bort och grejade med något.
”En fiskare”, tänkte botanisten. Han
begynte leta efter en någorlunda intelligent
mening om fiske att ha till hands. Men fiske
var han totalt bakom flötet i — dessutom
hade han kanhända utfört en och annan
piruett i sin förmodade ensamhet.
leke för en sekund lyfte mannen sitt huvud
från den starkt nedböjda ställningen. Och i
det ögonblick botanisten hunnit nästan fram
och ämnade hälsa, steg han rätt ut i havet
med kläderna på. Promenerade ut på det
stigande djupet, dragande sina don med sig.
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
