Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Augusti 1932 - Hertha Odeman: Landskap med figurer. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
Botanisten blev förbluffad. Det chockerade
honom djupt, att en medmänniska för hans
skull i undvikande syfte lämnade terra firma.
Och så hade det tett sig.
Han formade läpparna, liksom för att
vissla på sin plötsligt förkomna självkänsla.
Han var en bildad man och akademiker —
den andre en enkel fiskare, javäl, men envar
har sin gata, fiskaren såväl som
botanikdocenten. Det skulle en docent i psykologi
kunna hålla föreläsning över.
Skorna stodo och sågo helt vänliga ut.
Botanisten sysselsatte sig med dem en liten
stund, när han kommit tillbaka till dem. För
resten hade han en rygg att vända till, han
också. Dessutom tänkte han bada nu. I alla
fall. Han klädde av sig portören och grep
efter slipsknuten.
Handen sjönk. En liten figur av släktet
Canis stod och iakttog honom. Det måste
vara en potpurrihund, en minst sexfaldig
hybrid ... Men det var icke en botanikers sak.
Hundens förvåning var emellertid ren och
oblandad. Ena bakbenet hängde i luften som
ett ofullbordat utropstecken, svansen stod i
stramt frågetecken mot rymden, och nu utgick
ur hans mun ett skarpt ”va?!”
I samma stund uppenbarade sig en ny
figur. En sand-Afrodite. Ty som född av
dynen steg hon plötsligt fram. Gestalten
omslöts blott av en sandfärgad badtrikå. Men
på ena armen hängde en snövit kappa. Nu
flög den som en vinge genom luften, slog
ner på hennes axlar, sjönk och höljde in
hela figuren. Och med den blonda nacken
demonstrativt vänd mot botanisten
promenerade den sköna bortåt stranden, följd av sin
Cerberus.
Botanisten rodnade förvirrad. Ånyo på en
annans gata .. .?
Stranden var lång och havet oändligt. Men
ett var tydligt: Afrodite ville ha alltsammans
för sin räkning. Gången, hållningen, de
snabba blickarna över axeln sade irriterat:
”Att den där figuren inte har vett att avlägsna
sig .. •”
”leke önskvärd”, tänkte botanisten.
”Generar damen . .. Men den andra figuren då —
Vattumannen?”
Försvunnen. Uppslukad av havet. Eller
öknen .. . Nå, då var det väl också hans plikt
att försvinna ...
Med skorna i hand och portören under
armen anträdde botanisten återtåget över
dynerna. Från plagen kontrollerad av
Afrodite och Cerberus, ända in i skogen.
En stund drev han omkring och tittade
förstrött på floran under tallarna och
björkarna ... I portörfacket låg ett paket
smörgåsar. Men naturligtvis skulle de bli
badkost ... Hur långt hade månne Afrodites bad
fortskridit...? Dynerna bildade ett system
av sandhålor — förmodligen kunde man
praktisera sig osedd ur den ena i den andra
— med iakttagande av en viss varsamhet...
Havet och hela plagen hade han chevalereskt
avstått åt Afrodite — en liten sandhåla till
väntrum borde hon kunna unna honom. ..
Under iakttagande av en viss varsamhet
praktiserade sig botanisten genom
dynsyste-met fram till en vacker liten sandgrotta längst
ned mot plagen. Sakta höjde han ögonen över
kammen och delade gräset med handen.
Afrodite steg just ur havet ledsagad upp
av blåa, sorglösa böljor. På sanden låg
hennes kappa som ett vitt litet moln. Men hon
böjde sig icke ned efter den utan blev stående
nere vid vattnet och höjde ansikte och bröst
upp mot solen. Det våta lilla sandfärgade
plagget smög tätt efter kroppen.
”Gudinna . . .” tänkte botanisten.
Hon lyfte armarna över huvudet och lät
dem falla utåt och nedåt i långa sviktande
slag, mjukt, lätt, halvt viljelöst, som om
vinden lekte med dem.
— Nej, inte gudinna, mumlade botanisten.
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
