Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Augusti 1932 - Hertha Odeman: Landskap med figurer. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
Du är för spröd, du står för lätt mot
rymden .. . Inte gudinna — blomma ...
Gestalten vajade svagt med bibehållet fäste
i sanden. Händerna slogo som blad i sakta
blåst.
— Dianthus Superbus ... Botanistens
händer lyfte sig som för att gripa, varsamt lossa,
stoppa i portören .. .
Där nere stod Cerberus med svansen i
frågetecken och blicken naglad vid sin
härskarinnas ansikte. Nu lutade hon sig ner,
tog ett stycke strandved från marken och
kastade den bortåt plagen. Cerberus rätade
ut svansen, rusade åstad, kom tillbaka med
träbiten och lade den för sin härskarinnas
fot. Hon tog den och kastade den på nytt,
denna gång ut i vattnet. Cerberus drog ihop
kroppen till språng men gjorde blott ett kast
till sidan. Ingen, som haft med hans ursprung
att skaffa, var vattenhund. Ett nytt stycke
trä flög ut i vattnet. Men Cerberus förblev
ett landdjur.
Då sade hans härskarinna ”fy skäms —
gris!” åt honom. Det märktes på gesten och
knycken på nacken. Hon tog sin kappa,
svepte sig i den och kom upp mot dynerna,
följd av Cerberus med indragen svans.
Botanisten kröp hastigt ner för att icke upptäckas.
Han låg på bottnen av sin håla och siktade
sand mellan fingrarna. Vissla tordes han
icke, Dianthus’ grotta kunde icke befinna sig
mycket långt ifrån hans, men han smålog.
Det är skönt att vara figur i ett landskap
som detta med ett sjungande blått hav, en
snövit strand och en grön skog som ridå mot
en rik och fager bygd. Skönt att vara man
och botanist, när gudinnor stiga ur havet och
små blomster stå och vaja i sanden ...
— Va?!
I mynningen till grottan stod Cerberus med
uppdragen överläpp och frågetecknet i högsta
hugg. Botanisten satte sig upp, häftigt
rodnande. Upptäckt. Som simpel fruntimmers-
tittare på en badstrand . . . Kom Dianthus?
Den fina, blyga Superba, som så tydligt visat
att hon ville blomma i ensamhet...? Skulle
hon i nästa ögonblick träda fram, vredgas
och föraktfullt knycka på nacken åt honom:
”Fy skäms — gris!” ...
Botanisten fick upp portören och rev fram
smörgåsarna. I sista sekund hejdade han sig
från att kasta en hel i gapet på Cerberus —
på hundars fjantiga vis skulle han förstås ha
rusat direkt till sin härskarinnas fot med
den . . . Cerberus hade icke badat, men
botanistens badkost smakade honom förträffligt.
leke förrän han fått slicka det tomma
papperet, inställde han sina hotfulla ”va?!”
och retirerade ur grottan ... Då botanisten
vågade höja ögonen över kanten på sin håla,
vajade Dianthus’ blonda huvud bort mellan
sandåsarna och försvann i skogen.
Ett par minuter senare låg botanisten i
havet. Ett gudomligt vatten! Månne så
gudomligt i sig själv, eller därför att det
sköljt Afrodites unga axlar? Han sam och
tumlade sig som en vattengud och sprang
slutligen upp. En underbar strand — se,
märket efter en liten fot, här stod Dianthus
nyss och vajade . .. Han höjde ansikte och
bröst mot solen. En makalös sol! Den hade
för en liten stund sen kysst vattendroppar
bort från Superbas kalk och små knoppar.
Men — hennes Cerberus hade glufsat i
sig hans badkost. Högt knorrande trädde
faktum i förgrunden, då botanisten kommit i
kläderna igen. Han såg sig omkring. På lösan
sand bygger ingen sitt hus, och i denna trakt
hämtade man för övrigt sitt ur jorden — icke
ur havet som vid fisklägena. Men icke förty:
där låg ett litet hus, halvt gömt i dynerna,
så att knappast mer än skorstenen tittade upp.
Det var väl närmast en fiskebod, men
genom fönstret såg botanisten en bädd, bord
och stolar och husgeråd där inne. Men ingen
människa.
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
