Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Augusti 1932 - Sven Stolpe: Björnson och Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
sattes till svenska redan 1850 och betecknades
i Upsala-Posten som Björnsons ”allberömda
skildring av det egendomliga folklivet”.
Närmast kom novellen att utnyttjas i
språkstriderna. Robert von Kraemer skriver
sålunda i Aftonbladet:
”Vem har ej redan läst eller åtminstone
hört talas om Synnøve Solbakken? — Denna
den unge norske författaren Björnstjerne
Björnsons novell av koncentrerat snille,
vilken utkommen först i fjol redan är berömd
och bekant ej blott i Norge utan även i
Danmark och Sverige — nåväl, den är skriven
på rent danskt-norskt talspråk med alla verber
i singularisform, hur pluralt än subjektet må
vara.
När Selma Lagerlöf många decennier
senare skulle skriva dialog, vågade hon först
efter en förfrågan hos Adolf Noreen införa
samma nyhet hos oss; den lär icke ha upphört
att chockera nitiska folkskollärare än den dag
som är. Men långt utanför det språkliga går
Björnsons inflytande på det svenska
nittiotalet. Den provinsialism, som kännetecknar
denna epok, har en av sina många rötter i
Björnsons bild av den norske bonden, i den
norska bonderomantiken, och vem som helst
kan lätt övertyga sig om att det finns något
björnsonskt i Selma Lagerlöfs syn på den
svenske bonden, hur olika annars stämning
och anläggning äro i ”Jerusalem” och
Björnsons fortællingsverk.
Nittiotalet äger för övrigt en ren
Björnsonepigon, nämligen Pelle Molin.
Litteraturforskningen har lätt kunnat uppvisa, hur
starkt präglad Pelle Molins språk är av
Björnsons. För den som fortfarande hyser den
föreställningen, att varje betydande diktare
är helt sig själv och icke kan ha -tagit emot
något av en föregångare, kan det ha sitt
intresse att efter Gösta Attorps’ stilunder-
sökningar citera följande sammanställning:
I ”Synnøve Solbakken” sitta de två flickorna
och prata uppe på Granlidsätern: ”— Nu
koker mor til middag, sa Ingrid, idag skal
de ha salt kjøtt og flaesk. — Og deres øjne
fulgte røken som skyndte sig fort og vilte
op i den fine solglade luft, men snart spaknet,
betænkte sig — fløt saa i et bredt tog ut over
skogen, altid tynnere, tilsist som et viftende
flor, og næppe synlig.” I Pelle Molins ”Nils
Ander” heter det: ”Middagsröken virvlade
upp ljus och så förunderligt lätt, ringlade,
förtunnades och försvann. Nu kokar mor till
middag, tänkte Nils Ander .. .”
Och när Verner von Heidenstam, som en
gång under unionsstriderna sände Björnson
ett öppet brev, ville bli en nationell, folklig
diktare, axlade han omedvetet eller medvetet
Björnsons kappa. Kanske större som diktare
än Björnson saknade han dennes folkliga
bredd och hindrades starkt av sitt
aristokratiska kynne från att verkligen kunna bli
en massornas skald, en de kollektiva
stämningarnas tolkare. Men mönstret var
otvivelaktigt den norske diktaren. Vid Björnsons
död skrev Heidenstam också en dikt, ”Norges
fader”, som här till avslutning må citeras:
Det står aftonglans över fjällen.
Nedåt gick solen sin kungliga stråt,
gråt, Synnöve, gråt!
Stor var den sol, som sjönk i kvällen.
Diktare, krigare, striden är ali!
Du sovande hövding, som hemåt vänder,
kring skeppet går havets svall
mot norska klippor och svenska stränder.
Det var brödraland. Det blev främlingsland.
Det var hand i hand. Det blev slitna band.
Men djupt i folkens själ, i det förtegna,
där brusar ändå evigt brödrasången.
Här stå vi kvar och se mot solnedgången
och sörja dig som en av våra egna.
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
