Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Augusti 1932 - Anna Björkman: Resan ut. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anna björkman
RESAN UT
Boy hade under många år lekt den store
diktaren. Lekt, ty han var icke stor. Men han
var om icke diktare, kanske heller icke skald,
i alla fall poet. Och det är inte så litet. Han
hade skrivit en och annan strof, som i sin
begränsning var fullkomlig. Han hade plockat
fram några dolda egenheter i mänskligt
psyke. Han hade gett mer än ett stycke natur
med påtaglig doft av jord eller sälta. Han var
en äkta artist, men därmed nöjdes han icke.
Han var nog lycklig — eller olycklig — att
inbilla sig vara ett geni.
Trots att han i många år sålunda blåst upp
sig, hade han icke genom sina verk lyckats
bibringa människorna samma syn på sig.
Han såg sig emellertid om efter
anledningar kring sig till att han icke nått
erkännandets höjder.
Att han ännu icke givit sitt bästa, menade
han dock. Men om han aldrig skulle förmå
frambringa detta bästa, berodde det enligt
hans mening på de omständigheter, under
vilka han levde. Hans senaste lek var, att
hustru och barn utgjorde en förlamande
börda. Hade han ensam ridit pegasen, kunde
den yra hästen nått skyarna. Men med dem
bak vingarna trampade den tungt i jorden.
Kanske hade han på denna punkt i någon
mån rätt. Även den matematiskt endast
elementarbildade kan räkna ut att det är
lättare att försörja en än fyra. Boy lät icke
hustrun sväva i okunnighet om sin mening.
Och det var inget angenämt meddelande för
henne.
Nu hade han i alla fall nått den punkt, då
en människa är värd medlidande: inga
förändringar timade i hans liv. Dagarna släpade
sig lika och inspirationslösa förbi. Han kunde
icke hysa några förväntningar vidare. Hade
han något att vänta, så var det upprepade
svårigheter, upprepade trakasserier,
upprepade förödmjukelser.
Menade han. Han hade ingen anledning
att tro på under och oberäkneligheter.
Mänskorna omkring honom voro beräknande.
Alla hade räknat ut, att de i hans sällskap
hade ingenting att vinna men mycket att
förlora.
Då damp brevet ned. Han hade sin egen
metod att öppna skrivelser. Han tittade alltid
först på namnteckningen, alla hamrade ju det
övriga på maskin nu. White, visslade han,
skulle han nu också börja kräva honom på
de lumpna par hundra? Han vek upp arket
försiktigt som med ömma fingertoppar. Han
såg åter på baksidan: din gamle vän hade
maskinen dunkat ner före underskriften. Men
det bevisade intet. Tvärtom. Ju ivrigare de
krävde, ju ömmare ljödo tonfallen. Käre
broder, gjorde de sig förtroliga, du förstår
ju min knipa, annars skulle jag aldrig stört
vår dyrbara vänskap. Men du ursäktar ...
Här stod nu i varje fall intet av allt detta.
Brevet var kort och karakteristiskt som de
breda starka händer, vilka hamrat det.
— Avgjort alltså, han läste brevet
fortfarande från slutet. Det betydde aldrig något
i vilken ordning man tog Whites satser. ”Stöt
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
