Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Augusti 1932 - Anna Björkman: Resan ut. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BONNIERS LITTERÄRA MAGASIN
bara till i Kåhamn. De närmare detaljerna
får du sedan. Du får sköta journalen och
sätta stil på mina iakttagelser. Du vet jag kan
icke skriva tio sammanhängande rader. Det
erinrar du dig nog, när du läser det här. Men
prata kan jag. Vänta tills vi träffs, ska du se.
Nu ska du sätta sån spets på våra iakttagelser
där ute, att alla upptäcktsresande blir gröna
av avund. Och ändå ska allt vara
vederhäftigt och sanningsenligt av bara fan. Du är
mannen, min bror. Det visste jag redan, då
vi slet byxbak samman i skolan, och dina
jaktopus och fågelskildringar lästes högt av
den häpnande magistern, som aldrig spänt en
hane eller hissat en fock, det ärans
kronvraket. Nu har jag pengar nog, mina
pälsaffärer har gått storartat. Nu har jag frusit
länge nog i arktiska nejder, nu ska jag ner
och löga av mig reumatismen i tropiska
vatten samman med bruna flickor. Vill du
med, gamle skojare?”
Så där gick han på. Hans rader manade
tydligt fram bilden av en som verkligen
kunde nämnas en gammal skojare. Boy såg
för sig den store blonde björnen, som lufsade
fram på tunga fötter, kammande skägget med
spretande fingrar. Men de väckte även minnet
av hans glada, trofasta blick och hans
manliga handslag. Ty följande ord stod där även,
och det var det enda nödvändiga:
”Du förstår, jag har äntligen god råd med
företaget, och tar det hål på kassakistan, så
går jag och tjänar en ny förmögenhet. Du
följer som min gäst, och det arbete du utför
betalas.”
Boy blev faktiskt rörd. Men så var det
också längesen en människa visat honom
tillit.
”Sade jag, att det var Australien det
gäller”, stod i en kant. Det var mycket likt
den sorglöse White att nämna huvudsaken
så där en passant, men det kunde kallas
lyckligt, att det alis kom med.
Boy erinrade sig med ett småleende, att
magistern anmärkt i klassen på vännens brist
på disponerande förmåga. ”Jag har lyckats
finna ut några öar, där det ännu bor
outforskade stammar. Det vill säga visst har
man beträtt dem, men infödingarnas riter är
icke upptecknade, och de lär lämna ett saftigt
stoff.” Gamle White, ännu levde den galne
skolpojken hos honom.
”Du har ju skaffat dig familj” — White
var själv ungkarl — ”och jag förmodar, att
den behöver äta, fast du är borta. Jag
förmodar, att du även har en del att ordna för
egen del. Ska vi säga, att du icke överskrider
5 00D. Jag har tecknat på checken, men
lämnat raden för summan tom. Du får själv
fylla i.”
Boy förstod hur den godhjärtade vännen
njöt av att spela mecenat.
”I Sidney rustar vi ut oss. Från Kåhamn
tar vi lastångare, som går någorlunda direkt.
Jag känner kaptenen. Det är en man, som
har gett mig väder på det här.
Telegrafera nu bara svar.”
Boy telefonerade strax in telegrammet. Det
löd: ”Yes.”
Han nickade åt hustrun, när han begav sig
av på väg till Storans redaktion, och det
var inte alla dagar han kostade på henne den
lyxen. Men det måtte vara henne likgiltigt
hur han betedde sig numera. Hon såg i alla
fall inte nu åt honom, vände trött ryggen
till utan att höja huvudet från arbetet hon
hade för händer. Han hade ännu ingenting
sagt henne. Det var inte gott att veta vilka
invändningar hon kunde kommit med. Att
han inte borde lämna henne ensam med alla
björnarna. Om han berättade henne om
Whites check, skulle hon tro, att han yrade.
För resten ville han själv disponera över
medlens användning. Jag skall ordna det,
hade hon hört honom säga förr, och till detta
tempus hade hon anledning att hysa misstro.
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
