- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 /
23

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1932 - Eyvind Johnson: Resa

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

eyvind johnson

RESA

Skärgård

Havet igen.

Under den långsamma, mödosamt lirkande
och försiktiga färden ut genom skärgården
har ordet dunkat med i varje pulsslag: havet
igen. Den söndersargade, den rika stranden
gled förbi; den vidgade sig till fjärdar,
krympte ihop till sund — sund mellan kala
klippor. De förkrympta träden kring fattiga,
vädergrånade stugor. Vårens sparsamma gröna
fläckar. De häckande, de vilda fåglarna.
Någonstans i det grå, hemlighetsfulla, som
stundom är en lång, låg kustlinje och
stundom hopar av nyckfullt sammanvridna
stenkummel som pressas upp ur det gröna,
det disblåa vattnet — någonstans där borta
ligger en ejderhöna och ruvar på sina
havsgröna ägg. Det varma, mjuka dunet! Hon
ser oss, vi se inte henne. Hon sjunker ner
i marken, är ett med den; men vi skiljas ut
ur naturen i skarpa, hårda konturer, man
hör oss komma, våra rop, våra bullrande
steg mot däcket: när den lilla kajutans dörr
smäller igen lyfta tusen fåglar blicken mot
oss. De se oss en och en. Vi se dem inte,
men var och en av oss vet detta: där borta
och där borta och där borta ligga tusen fåglar
i mjuka skålar av dun.

Här och där vita kors och strimmor i
klipporna: kalk eller oljefärg. Att läsa
sjökort är att läsa kartan baklänges: man sitter

i havet, och landet är något främmande,
något farligt och förrädiskt som skjuter ut
i det djupa vattnet, kryper under det och
höjer sig till grund tätt intill oss. Vi flyta
över. Det stryker förbi med sin kvast,
hånfullt som en renhållningskarl på parad. På
andra sidan står en fyrbåk och ser ut som ett
skrämt barn i nattskjorta: den stirrar häpet
efter oss och kommer sig inte för med att
blinka förrän om en lång, lång stund; och
man uppfattar det knappast i det tunna
solskenet.

Fjärden är byig; vinden glider som en
skugga över vattnet. Det är molnen, som ha
vågglittret i släptåg eller jaga det framför
sig. Stränderna vidga sig, vidga sig, breda ut
sig som en famn, och havet, — äntligen
havet! — smyger in i den väldiga famnen.
Efter en timme blir detta åter en lögn, det är
inte havet. Det ’är en fjärd. Landet tar ihop
sin famn igen och håller ut två snåla händer
mellan vilka blir ett sund; holmar och skär;
man borde ju läst sjökortet. Solen åker ner
i dis någonstans snett bakom oss — långsamt
sjunker den rakt ner i landet. Rakt för ut
blinkar en fyr och sträcker ut ett ouppnåeligt
avstånd mellan sig och oss; men om en
timme ha vi kommit tätt inpå den. Dagen
går åt ett håll och vi åt ett annat. Kväll.

Men ännu ha vi inte nått havet.

23

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1932/0511.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free