Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1932 - Eyvind Johnson: Resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
Tjocka
Det är så tyst att man hör sig själv sova.
Det är så tyst att man hör sin egen puls
sjunga: Havet igen — havet igen — havet
igen. Man hör ekon av röster, som man
glömt. Det är så tyst att jag hör en tupp som
gol i staden Dax i Pyrenéerna 1926 och strax
efter dog; ja, så tyst, att jag hör mig själv
bryta en syrenkvist i Uppland 1921. Och .jag
känner doften av den, Jag går genom städer,
fyllda av tysk nöd eller franskt matos. På
torget i Perpignan, tätt vid Medelhavet, nära
spanska gränsen, säljer en gumma, som bär
basthatt på huvudet, ett slags anisbröd, flera
meter långa, upplindade på en rulle. Man
bryter en bit efter sin hunger och sin
ekonomi. Detta är Sacré-Cceur. Detta är Holtenau,
Kielkanalen och Spree — med tunga, lurviga
träpråmar. Domkyrkans gröna kupol på ett
fabrikstak i Oberschöneweide. Det är så tyst
att jag hör mig själv tänka: Jag vaknar.
Jag reser mig inte genast. Britsen under
mig är hård, man vilar gott på den. Jag
känner en behaglig köldrysning: lust till tung
sömn. Jag skönjer knappast föremålen
omkring mig, men vet sen i går att jag ligger
i mässen i den väldiga pråmens
längdriktning. Till vänster ett bord. Till höger väggen
med det lilla fönstret. Här är alldeles tyst:
ingen vind, inget vattenplask, inget
motor-dunk, inget ljud från bogserbåten framför.
Jag har ändå en känsla av att vi glida framåt.
Farten sitter intensivt kvar i min kropp, i
väggarna; så måste det vara att segla i en
månraket. Ingen friktion, ingen vaggning
men en sugande förnimmelse av att med
vansinnig hastighet slungas genoni tomma
rymder på en så innehållslös resa, att det
enda verkliga förefaller att vara drömmen
man kan finna inom sig, i sin egen sömn. Jag
rör mig inte. Ingenting rör sig. Jo, hjärtat
bultar, lugnt och regelbundet. Man skulle
kunna räkna slagen, men slutsumman når
man aldrig, aldrig — eller också är den en
fullkomligt meningslös siffra. Jag känner att
jag vill somna. Bilder dyka upp, mjuka,
fjärran. I Oberhausen låg jag sjuk. Jag låg
så här, på ryggen, det var ohyggligt varmt.
Nu är det tio år sedan. Bredvid mig nere på
golvest stod en hö,g vattenkanna av emaljerad
plåt. Vattnet var ljumt men det var alltid
gott. I Hamburg låg jag vaken «n halv natt
på en soffa hos en bekant. Han var sjöman
och berättade om att han som sextonårig
pojke gått vilse i Buenos Ayres eller kanske
Rio de Janeiro. Jag minns inte vad som
hände honom: men han gick vilse någonstans
och kom slutligen till rätta. Ett illa uppbyggt
minne, dåligt beräknat. Vad menar minnet
med att sticka upp huvudet just nu? Jag
orkar inte forska, jag vill sova. Jag sov en
gång i en tegelugn, låg hårt och varmt. Jag
låg en hel sommar i en stuga i Norge i en
alldeles för kort säng: stötte skallen och
fötterna i hårda motstånd. Och har ni gjort
en lång järnvägsresa, en tvådygnsresa på en
hård tredje klass bänk? Tredje klass sjunker
och hårdnar redan efter tjugu timmar till
fjärde klass; inne på andra dygnet åker man
sjunde klass. Man vilar inte. Man pressas av
sin tyngd och trötthet mot ovänliga bräder,
som inte längre kunna svikta. Människan
övergår till att bli biff, och även hennes
själsliga funktioner börja likna biffens. —
Min bror berättade att han en gång sett ett
negerbarn falla i vattnet i en sydamerikansk
hamn. Han satt välrakad, trevlig, pratsam i
sin vita uniform på ett boulevardkafé i Paris
och berättade detta för mig då vi träffades
efter åtta, nio, tio år. Han har varit på sjön
i över tjugufem år, han berättade mycket
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
