Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1932 - Seán O’Faoláin: Bombfabriken. Novell. Översättning av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SE ÄN 0’FAÖLÅIN
av regnet, som föll så ymnigt ur himlens
stora såll, att fiskarna nästan summo i sina
lådor och kålhuvudena förvandlades till
vattenskålar, som tömde sitt innehåll över
fiskmadammerna, när de lastade dem ur
vagnen. En gång såg han hur en
genom-blöt körsven avundsjukt såg upp mot deras
fönster och i ett anfall av dåligt humör
gav hästens skinande länd ett piskrapp. ”Tänk
om han bara visste”, sade pojken tyst
i bitter självömkan och lade sig trött
tillbaka i sängen, önskande att han kunde få
sova igen. De kunde inte börja med arbetet
förrän Angelusklockorna började ringa, först
här, sedan där och så överallt, ovan staden,
och från det ögonblicket överröstades stadens
ljud av spritlampornas susande,
mortelstötarnas dunkande och sållens rasslande; endast
fiskförsäljerskornas gälla rop kunde de inte
hålla ute — ”Här var det sill, här var det
sill, här var det sill” i en ström av ord, eller
den jämrande rösten ”Fin torsk i dag, fin
torsk i dag”. Men under lunchtiden tystnade
spritlamporna och hela staden trängde in
genom fönstren. Efter det arbetade de sig så
gott de kunde genom den långa
eftermiddagen. Till slut avfolkades småningom torget,
mörkret föll på, och även de upphörde att
arbeta och överlämnade sig åt gamla minnen
och vanor.
Regniga kvällar — det vill säga nästan
varje kväll under de tv’å månader som gått
sedan de började — brukade de sitta
framför elden i det gemensamma vardagsrummet
och lyssna till regndropparnas melodier på
gårdens plåttak och tornklockans slag genom
den våta rymden över deras huvuden. Om de
ville kunde de se tornet genom fönstret, en
spetsig skepnad, mörk mot den våta, ljusare
skyn, med sin förgyllda flöjelsfisk evigt
simmande genom luftens fuktighet. Så sutto
de där, nästan alltid tysta, läsande, spelande
schack eller skrivande långa brev, tills
Norah -— deras förbindelse med yttervärlden
och deras hushållerska — återvände med
depescher, som nästan alltid hetsade dem att
raska på, att bli färdiga nu när allt och alla
voro färdiga för attacken med undantag för
Bombfabriken. Och när hon någon gång inte
hade med sig någon depesch, brukade någon
av dem, som ville vara ensam, gå till sitt
rum och stanna där till morgonen (som Leo
brukade göra oftare än de andra) och en
annan gå ned på gården för att sitta på
soplåren och röka och se upp mot dejas lilla
fyrkant av himmel för att: återvända med
håret daggigt av regnpärlor. Under de få
vackra kvällarna kunde de genom att i smyg
titta ut genom fönstren åt gatan se
grändernas barn rasa och leka under gatlyktorna
eller höra en flock flickor, som arm i arm
promenerade runt torget, sjungande gamla
sentimentala slagdängor — dessa gamla
kabarévisor från seklets barndom, som leva
kvar i landsortsstäderna långt efter det de
glömts på andra ställen.
”Kom i kväll till muren
lilla flicka min
låt mig ej sitta som fågeln i buren
ensam och sorgsen i sinn.
Klättra upp, klättra ner!
Jag skall ta emot dig,
och när bara månen oss ser
sluter jag dig i min famn.”
Eller också sjöngo de något ur ”Prinsen av
Pilsen” eller ”Florodora”; och Sean, med sin
stora, klumpiga kropp försökte imitera
balettflickorna med deras yppiga, trikåklädda lår,
som drogos upp och skötos fram med
precisionen hos en trupp mekaniska dockor, och
de andra brukade skratta åt honom. Men när
de hörde de avlägsna rösterna från flickorna,
som gingo runt torget, brukade de tre
bombmännen nynna i takt med dem:
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
