Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1932 - Seán O’Faoláin: Bombfabriken. Novell. Översättning av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
seàn otaolàin
BOMBFABRIKEN
Översättning av Georg Svensson
Till en början gick det bra och raskt att
arbeta i Bombfabriken, dagen i ända och
långt in på natten. De funno allt det nöje de
behövde i att tillverka bomberna och i nöjet
ingick också en viss skadeglädje, när de tänkte
på att medan de tillverkade dem gick
kommersen för fullt på torget nedanför deras
fönster. Folket var alltför upptaget av att
sälja sin fisk, sina grönsaker och sin lump
för att misstänka något. De brukade ställa sig
vid fönstret alla tre och småskratta vid tanken
och säga till varandra: — Tänk om de bara
visste, och så återgå till sina dödsbringande
sysslor med fördubblad energi. Det var
dåför-tiden aldrig en tanke på att gå ut på gatorna,
inte ens i gryningen eller efter mörkrets
inbrott, i varje fall skämdes de för att uttala
en sådan tanke. Även när de börjat bli leda
vid arbetet, när de avbröto det titt och tätt
för att gå ett varv eller röka i rummet
utanför eller för att kika genom gardinspringan,
kommo de tillbaka litet skamsna och
skämtade om när de en gång under högtidliga
former skulle väljas till hedersborgare i
staden. Och när de till slut öppet erkände för
varandra att de skulle ha lust att gå ut på
stån, dröjde det länge innan någon ens satte
i fråga om det överhuvudtaget var möjligt att
göra det. När de gjorde det, befanns det att
det endast var två ting, som hindrade dem —
faran för dem själva och faran för
Bombfabriken. De kunde lätt bli igenkända av
någon spion och arresterade, eller, vilket var
värre, de kunde bli skuggade och sedda, när
de återvände till sin lya. Så de övergåvo
tanken, blott för att återvända till den och
överge den igen och återvända till den och
överge den, tills blotta föreställningen om
gatorna plågade dem. På så sätt upptäckte
de något, som ingen annan kunde ha lärt
dem — att det är lätt att utföra en sak i
början, hur svår och farlig den än må
vara, men att till slut dock de kuvade
önskningarna och begären spruta i dagen likt
en källåder, som svällt och svällt under
markens yta.
De började frukta vissa klockslag på dagen,
och nätterna plågade dem med anfäktelser.
I synnerhet fruktade de hanegället, när livet
vaknade på torget och avbröt deras sömn,
de mörka morgontimmarna, när vagnar och
kärror skramlade in från fälten och kusten
med varor. Leo, som var den yngste av de tre
och borde ha sovit djupast av dem, var den
förste att erkänna att han ofta reste sig ur
sängen för att se de tungt lastade kärrorna
åka förbi med dagg-glittrande kålhuvuden,
bruna fisklådor och hösåtar, som mörknat
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
