Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1932 - Seán O’Faoláin: Bombfabriken. Novell. Översättning av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SEÄN 0’FA0LAIN
morgonen hann komma, ty över deras huvuden
var himlen ännu mörk och de större
stjärnorna lyste och nattvinden susade uppe i
luftens högre regioner.
Kapellet var fullt, när hon kom in, och
liksom om Döden inte lät sig undvikas stod
en kista på ett par bockar, höljd i ett skynke
av svart och silver mitt på stengolvet. Hon
satt på en bänk mittemot båren och såg sig
nervöst omkring, undrande vart hon skulle
gå, när mässan var slut. Två unga människor
tilldrogo sig hennes uppmärksamhet, en ung
man och en ung kvinna, som bådo så
påfallande allvarligt för att vara så unga, att
hon undrade över dem i sitt sinne. De sågo
ut som om de nyss blivit gifta, men ändå voro
de här i den tidigaste mässan i Cork en kall
aprilmorgon, knäböjande skuldra vid skuldra
och bedjande till vad Leo en gång kallade en
problematisk Gud med ett allvar, som
förskräckte henne. Det var inte vackert att i
kött och blod se unga människor så fanatiskt
fromma — det kom henne att rädas för Gud.
Under tiden fortsatte gudstjänsten, prästen
böjde knä, när han passerade tabernaklet,
acelyten ringde i den spröda klockan vid
hostians invigande. Därefter blev det ett
allmänt skrapande, när folket steg upp för
att gå fram till altarskranket. Där såg hon
i mängden Leos unga ansikte; han knäböjde
och väntade tills prästen kom med hostian,
han upplyfte sitt huvud och den urgamla
ceremonien var fullbordad. Kristus Guden,
Kärlekens Gud eller Frihetens Gud — vem
av dem, undrade hon, tänkte Leo på nu? —
steg ned på jorden för att ligga på ynglingens
tunga. Hon gömde sitt ansikte, när han
återvände och hörde därnäst orgeln spela upp
och prästen säga:
— Förenen eder i bön för broder Senan,
som dött i en ålder av tjuguett år!
Församlingen mumlade medkännande till
svar:
— Må Gud ha miskund med hans själ och
alla troende själar! Amen.
Hon steg upp och skyndade ut, och när
hon gick på sandgången var himlen ljus och
östern röd och alla stjärnor borta. Hon
skyndade tillbaka till Bombfabriken,
vändande sig om många gånger för att se, om
Leo syntes till, och därefter upp på sitt rum,
där hon lade sig på sängen fullt påklädd,
lyssnande efter hans återkomst, lyssnande på
hur staden långsamt vaknade ur sin slummer,
på församlingskyrkornas ringning, på stegen,
som då och då kommo från eller gingo till
den tidiga mässan.
Till slut kom han, och när hon gick ned,
var han redan i arbete, och när hon stekte
skinkan till deras frukost, steg lukten av
pottaska genom luften. Hon gick leende in
i verkstaden för att säga till att frukosten
var färdig, men genast hon såg honom, märkte
hon att en förändring inträffat. Mässan, som
fyllt hennes eget hjärta med frid, en
högtidlig och lycklig frid, hade fyllt hans med
helt andra känslor. Han ville inte tala till
henne, och när hon försökte med ett par
frågor — om bomberna skulle bli klara i
tid — svarade han med ett korthugget nej.
— Varför inte? frågade hon.
Hur skulle det gå till? Och vad angick
det honom? Ett sånt ynkligt arbete de höllo
på med! Bomber? Han skulle göra
gevärspatroner i stället. Det skulle han göra. Sen
fick andra göra bomberna. Och när hon, som
inte förstod, vart han ville hän (och på
typiskt kvinnligt maner först tänkte på de
praktiska hindren), protesterade och sade att
han aldrig gjort några patroner, som hela
tiden varit Caesars arbete, flammade han upp
och hans tunga lossnade och han började
orera.
— Kan jag inte göra dem. Jag skall visa
dig hur man gör dem. Hör nu på!
Medan han talade svängde han sin gaffel
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
