Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1932 - Seán O’Faoláin: Bombfabriken. Novell. Översättning av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BOMBFABRIKEN
i luften, så att hon måste ”rygga tillbaka för
hans virvlande händer. Senare, när hon
förstod, att dammen nu brutit igenom också hans
fördämningar, tyckte hon synd om honom,
men nu hade hon varken tålamod eller
sympati till övers åt honom.
— Men, Leo, vad skall det tjäna till
egentligen? Varför skall du byta?
— Var tyst, låt mig tala till slut! Jag skall
visä dig att jag kan mina saker.
— Men även om du skulle kunna, Leo?
— Och nu kommer vi till hylsorna. Det
använder man shellack till. Och ett bra sätt
att torka dem är att lägga dem på en het
tallrik över en bunsenlåga. Ja, det var
hylsorna, ja. Hylsorna? Jo visst, ja. De måste
tryckas på. Så att de sluter till ordentligt.
Och det är inte allt.. .
Hon såg på honom, och han märkte att hon
såg på honom som man ser på någon som
man känt länge och litat på länge och så
plötsligt börjat tvivla på eller misstänka.
Han blev tyst och gav henne en likadan blick
tillbaka. Så sutto de där, omgivna av
minnesmärkena över deras förhoppningar,
kemikalielådorna, de primitiva ugnarna och
ugnsplåtarna, handböckerna, damejeannerna med
salpetersyra. Under dem den stumma statyn
i sin stol. Utanför den vaknande staden
och den upptågande solen; där var
åtminstone frid eller skenbar frid med sneda
skuggor utmed husen och förtonande
kyrkklockor.
Dunk, dunk, dunk-dunk! Som kuschade
hundar kröpo deras tungor ned i halsen och
de svalde hårt av fruktan, i det de sågo på
varandra och lyssnade efter nästa ursinniga
bultning på porten. Dunk! Och därefter en
hel serie bultningar i takt med ropet ”Här
var det sill, här var det sill, här var det sill”.
Nu hade de alltså kommit för att finna rätt
på henne? Eller var det en razzia? I så fall
betydde det slutet. På något sätt satt Norah
och undrade över varför den gamla inte steg
upp och gick ned till det envisa bultandet
och sade ”Här är jag och länge nog har jag
väntat på er”. Efter en lång tystnad följde en
enstaka bultning. De smögo på tå fram till
fönstret i skräpkammaren och kikade ut, till
hälften väntande att få se en utspridd kedja
av soldater med gevären färdiga framför
huset. Allt de sågo var en man, som passerade
utmed bortre sidan av torget och tittade i
riktning mot porten. Ingen gick ut på torget
för att se upp mot huset, men efter en stund
hörde de nedanför sig, hur steg avlägsnade
sig, och de gingo tillbaka och sutto som förut.
Så flög plötsligt Leo upp.
— Detta avgör saken. Det är slut.
— Varför det? framhärdade Norah och
strök håret tillbaka från pannan.
— Ska vi sitta här och vänta på att bli
tagna? Vem var den där vid porten nyss?
— De har gått nu.
— Och du tror inte de kommer tillbaka?
Tror du verkligen att hon inte har några
släktingar och bekanta, som vet att hon aldrig
brukat fara ”till landet” så här förut. Låt
os§ ge oss i väg. Fort.
Han greps av panik. Han fick fatt i
sopborsten i ett meningslöst infall att lämna
huset lika städat och fint som det var, när
de kommo, utan något som kunde förklara
dödsfallet.
— Du är rädd, hånade hon.
— Sean och Caesar gjorde rätt, som
lämnade dig, du med ditt pladder.
— Hur lätt män ha att lämna sin post!
Vänta du bara tills skvallret börjar gå om
dig! Leo, Leo! Har du glömt dina kamrater
i bergen, som gå och vänta på ammunitionen?
De måste ha den för att kunna slåss.
— För Guds skull...
Hon lade milt sin hand på hans skuldra.
Han tålde det inte ■— han var ju trots allt
bara en gosse.
39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
