Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1932 - Artur Lundkvist: Mannen som dog. Kring fallet D. H. Lawrence
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
MANNEN SOM DOG
rätta elementet för honom och gav honom sin
art av glädje, ehuru samtiden kunde besparat
honom att bland annat föra denna kamp på
brödbekymrens plan. Lawrence talar
någonstans om mannen som en tankens äventyrare
och säkert förnam han stundom sitt eget liv
som ett äventyr, visste sig beträda ny mark
och skåda syner som var okända för vanliga
dödliga. Den ytterligt stegrade känslighet,
som kom honom att uppleva sin samtids
konflikter som sina egna, främst då samtidens
sexuella misär, gjorde honom till en
tidsdiktare i särskild mening. Han hade
emellertid också en förmåga att tidtals dra sig undan
denna kontakt, att samla sig i sig själv och
hämta styrka ur sitt eget väsen. Därigenom
blev han inte enbart ett uttryck för tiden utan
också en positiv reaktion på dess tomhet och
nöd, en förkunnare av instinkternas fullhet
och livets under. I kontrast till sin egen
sensibilitet upplevde han människornas
okänslighet i allmänhet, han fruktade att de höll
på att bli livsodugliga automater, att
potensen och de skapande impulserna höll på att
lämna dem. Han fann att sexualiteten hade
urartat till en slapp förströelse, förbunden
med skuldkänslor och smutsiga
föreställningar, och han försökte väcka människorna
till medvetande om vilket allvar den innebar,
vilken central strålpunkt för hela livet den
var. Förmågan att känna, att uppleva med
instinkten ersattes med intellektets mekaniska
uppfattning. Impulserna och
känsloförnimmelserna var för honom det primära, det
djupaste, och han trodde på en värld där
människorna kunde leva i ett känslans
kollektiv, där kontakten med det mörka okända
under medvetandets tröskel skulle bestämma
livsföringen och intellektet förvisas till en
underordnad, tjänande roll. I den protest
mot intellektualismens självtillräcklighet som
framstår som tidens mest betydelsefulla
tendens är Lawrence en av de starkaste rösterna.
Med utgångspunkt i sin egenartade
livsupplevelse och i avsikt att uttrycka sin lika
egenartade livsuppfattning skapade Lawrence
sin långa rad av romaner, noveller, dikter,
essayer. Att bedöma dessa enbart som
objektiva skildringar av människor och miljöer
eller som framställning av allmängiltiga
stämningar och tankegångar, med bortseende
från det lidelsefullt personliga inslaget,
skulle vara synnerligen orättvist och
felaktigt, men icke desto mindre skulle
Lawrence likväl framstå som en av samtidens
största författare. Felfrihet, i enlighet med de
gängse estetiska mönstren, brukar leda till
banalitet, och Lawrence var inte felfri, men
han skapade gestalter och scener med en
styrka och fördjupning, som kan föranleda en
revidering av de gällande estetiska lagarna.
Hans samtid klagade över att han
komponerade illa och skrev ojämnt, inte hade
någon stil. Han skrev på det sätt som passade
hans lidelsefulla personlighet bäst: som om
han talat direkt. Hans bästa prosa har
andhämtningens rytm, hans bästa vers
improvisationens omedelbarhet. Det existerade intet
yttre formproblem för honom, formproblemet
ingick i hans andliga konstnärskamp.
Framtiden skall måhända däri finna den högsta
stilen.
Det brukar framhållas att Lawrence inte
var någon tänkare. Anmärkningen kommer
förmodligen från intellektualisterna. Han
föraktade att tänka som de och han framlade
inga intellektuella system. Men tänkte han
inte djupt, intensivt, ovanligt? Är inte hans
böcker fyllda av ting som uppenbarar nya
sidor av tillvaron och öppnar nya
perspektiv? Han var inte en dålig tänkare, han var
något annat: en sällsynt förnimmare,
lyssnare, skådare. Lawrence behöver icke med
nödvändighet betraktas som en profet. Han
betraktade själv den rollen med misstro, även
om han ibland drogs emot den. I ”The man
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
