Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1932 - Artur Lundkvist: Mannen som dog. Kring fallet D. H. Lawrence
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ARTUR LUNDKVIST
ivho died” berättar han om den
återupp-ståndne Kristus som vandrar bort från graven
för att börja leva på nytt. ”Jag är glad det
är över”, säger han. ”Läraren och frälsaren
har dött i mig, nu kan jag gå dit jag själv
vill, in i mitt eget enskilda liv. — Jag gav
mer än jag tog och även det leder till lidande
och fåfänglighet.” Som Lawrence uppenbarar
livet i sin diktning ger han värme och styrka,
mod att fortsätta vidare på instinktens vägar
och en oförglömlig erinran om att livet har
oprövade möjligheter, okända dimensioner,
att livet står över alla teorier, att det är kort,
att det måste levas till det yttersta av sina
gränser.
Inför företeelser som Lawrence visar det
sig alltid att folk fruktar att de skall förlora
något. Vad är det de tror sig ha att förlora,
vad äger de egentligen som är så mycket värt
att äga? Den enda verkliga förlusten ligger
kanske i stillaståendet. Man fruktar att
kulturen skall gå under, man tror alltid att
kulturen är i fara. Men är inte den mänskliga
energien oförstörbar? Och varför tror man
att mänskligheten icke skulle kunna skapa
bättre kulturer än den nuvarande? Det kan
svaras att vägen till denna varit mödosam.
Ja, därför att den rönt så mycket motstånd i
växten från dem som fruktat det okända,
fruktat växten!
D. H. Lawrence’s grav i Vence.
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
