Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1932 - Waldemar Hammenhög: Kalle, rättvisan och kyrkan. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
waldemar hammenhög
KALLE, RÄTTVISAN OCH
KYRKAN
Fru Karlsson kastade en skygg blick på sin
tio månaders Eva i vaggan; den lillas kinder
voro rosiga, och munnen putade ut under
sömnen som ett minne av sov-i-ro-kyssen.
Med en mors händer strök hon över den lillas
kind; en grov, röd hand, lättare än en
fjärilsvinge i smekningen.
Så gick hon ut i köket och drog tyst igen
dörren efter sig. En rodnad steg sakta upp
över hennes kinder. I ögonen kom åter det
skygga uttrycket och blicken vek från fönstrets
ljus. På spisen stod en kastrull och puttrade,
hon såg på den som om den velat säga henne
något som hon frågat efter men var rädd att
höra. Hon satte sig stilla på en av trästolarna
vid köksbordet. Händerna veko automatiskt
upp vaxduken och drog fram lådan ur bordet.
Där, bland knivarna, gafflarna, skedarna och
alla småsakerna, låg tidningsurklippet. Det
var för resten inget tidningsurklipp, det var
ett papper, som en hård hand slitit ur en
tidning och kastat in i hemmet, bland henne
och barnen.
De bittra vinklarna kring munnen rörde
sig omedvetet när hon väl för hundrade
gången läste de få raderna:
Pressens Telegrambyrå. Försäljaren Sven
Axel Adolf Karlsson, hemmahörande i Stock-
holm, vilken för någon tid sedan ertappades
med luftorder för Skandinaviska Olje A.-B.,
har i dag fått sin dom. Han dömdes till tre
månaders fängelse.
Ja, det var sant, det var hennes Sven,
barnens far. Han satt på Långholmen nu.
Var det lilla Evas fel att detta hänt? Hon sov
ju där inne; änglarna kring hennes vagga
kunde inte vara vackrare. Men det var när
Eva skulle födas som Sven börjat förskingra.
För att i tysthet få ihop de hundralappar
han ansåg nödvändiga för att Eva skulle
kunna komma anständigt till världen. Och
därför att hon, hans hustru, inte skulle ligga
och oroa sig. Det var inte Svens fel, det var
bolagets, det var ...
Hon sköt igen lådan och lutade huvudet
i händerna. Nu låg Sven ensam på sin brits,
och hon låg ensam med barnen. Advokaten
sa att straffet hade blivit lindrigare om Sven
tagit hundralapparna på en gång i stället för
att ta dem då och då, när nöden trängde på,
hyran, skatterna, allt. Men Sven var ingen
advokat, han hade bara hustru och barn, och
han trodde att han i tid skulle kunna täcka
bristen.
Då blev det revision.
Kastrullen kokade över, och hon flög upp
från stolen. Ur skafferiet tog hon fram en
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
