Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1932 - Waldemar Hammenhög: Kalle, rättvisan och kyrkan. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KALLE, RÄTTVISAN OCH KYRKAN
djup tallrik, en sked och en solkig haklapp.
När hon hällt upp vällingen i tallriken,
lutade hon sig över den och blåste i den
rykande ångan. Så gick hon till det öppna
köksfönstret och ropade nedåt gården:
— Kom opp och ät nu med detsamma, lilla
Kalle, nu har mamma blåst på vällingen!
—■ Ä de blänging kommer jag inte opp!
svarade Kalle kort och avvisande nerifrån
och fortsatte att leka bil; nu rundade han
linden med full gas så att saliven sprutade
om de fräsande läpparna. När han blev stor
skulle han köpa en likadan bil som pappa
körde omkring med, tut, tut. . .
— Skynda dig nu, Kalle!
Kalle stannade och parkerade intill linden
och kikade misstänksamt upp mot
köksfönstret. Han såg inte mammas ansikte. Det
var ovanligt, han for som en pil uppför
trapporna.
Köksdörren rycktes upp och Kalles
förväntningsfulla ögon svepte över köket —
pappa inte hemma i dag heller!
— Var är pappa? Varför är inte pappa
hemma, mamma?
— Han är ute och reser, vet du väl. Skynda
dig och ät nu, ska mamma blåsa på vällingen
litet till?
Hon blåste åter på vällingen utan mod att
se Kalle i ögonen. Med trumpen min
klättrade han upp på stolen och fick haklappen
knuten kring halsen av ett par händer som då
och då skälvde till.
—• Vad är det dom stora barnen säger till
dig på gården, Kalle?
Kalle funderade ett ögonblick, medan
vällingen rann ur skeden ned på vaxduken.
— Dom säjer att det inte finns någon
startbroms på min bil, men det finns det!
För det finns det på pappas. När kommer
pappa hem? Jag vill inte ha blänging!
— Pappa är på sin första långa resa ...
men han ska aldrig göra en sån resa mer,
det vet mamma. Ät nu, Kalle, vällingen
kallnar.
Kalle åt med trumpen min utan att märka
det jagade, det skygga i mors blickar, där hon
sysslade vid spisen med ryggen mot sin lille
son, i ångest för vad hon ville säga, fråga.
— Kalle ... säjer dom . . . ingenting annat
till dig på gården, dom stora barnen?
Mamma tyckte att dom ropade något efter
dig, när du . . . körde bilen så fint om trädet?
Vad . . . vad ropade dom efter dig?
Kalle funderade ett ögonblick, så mindes
han.
— Fösingran, säjer dom. Fösingran,
fö-singran! Kör så inte poliser! tar dej. Men
jag kör inte för fort, jag drar i
startbromsen ... så här . . . hör mamma . . .
Fru Karlsson gick hastigt ut ur köket. Ända
ute i tamburen hörde hon Kalle släppa på
full gas med läpparna för att demonstrera
sin kurvtagningsteknik så att välling och saliv
sprutade om honom. Hon steg in i rummet
och drog sakta igen dörren om sig.
Solstrålarna bröto sig i tårarna och det blänkte
så underligt vackert kring Evas vagga, när
hon ville se de runda kinderna och den
putande munnen. Förskingraren!
Försking-raren! ringde det i hennes huvud.
Hon måste härifrån med sina små barn,
nu, genast, 1 morgon. Hennes mans brott:
tidningarna, husfolket —- hennes oskyldiga
barn. Hemma hos mor fick hon bo tills
Sven .. . hur kunde Sven tiga med detta?
Han visste ju att mor skulle hjälpt honom!
Han var stolt, han .. .
Hon klädde sig och Eva hastigt för att
gå ut. Kalle blev ivrig när han hörde att
han skulle få följa med han också och slevade
i sig vällingen med en fart.
Nyfikna ögon i trapporna. Gläntande
dörrar, blinkande, nosande råttfysionomier;
det gick ett sus genom hyreskasernen — nu
går Karlsonskan och hälsar på den där ”fina”
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
