Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1932 - Recensioner - Gösta Attorps: Skalholt. En mäktig roman från 1600-talets Island
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
far förlåter hon aldrig för vad han gjort
henne i dag, och nu vill hon ta sitt öde i egna
händer. Hon talar om sin kärlek; Dadi talar
om biskopens tillit, men hans ord tystna
snart. Nästa morgon är biskopsdottern så
strålande som förr i världen, men mannen
känner sig som en eländig bedragare. Nu
måste de skiljas, säger han, de kunna inte
ha frestelsen till daglig gäst. ”Tidigt vill du
göra mig till änka”, svarar Ragnheidur hårt.
Dadi stannar, och när biskopen ger sig ut
på sin årliga visitationsfärd, få de båda sin
långa högsommartid, med törst som ej är att
stilla. Men det har varit ohyggligt för Dadi
att möta biskopens blick, ty nu vet han att
Ragnheidur skall få ett barn.
Ragnheidur far till Braidratunga, till den
kloka, myndiga och goda Helga
Magnusdotter, som sett och förstått. När sira Torfi,
prästen, några månader senare kom till
biskopen rped det budskapet att hans dotter
fött ett barn, ”begrep han för första gången
helt och fullt grunden till att konungar i
forntiden läto dräpa den man som bragte
dem dåliga underrättelser”.
Så går historien vidare, över onda dagar
och svåra ting: Ragnheidur kommer tillbaka,
skild från barnet och skild från Dadi, och
nu skall hennes vilja brytas: hon skall göras
till en lydig och ångrande dotter. I kyrkan
måste hon fördöma sin synd och vittna om
sin förkrosselse: den gången ljuger hon. Men
hon är okuvad: det är hon som skall bryta
faderns vilja. En annan man friar till henne;
”den kapunen”, säger hon, och biskopen slår
henne i ansiktet. Hon gör ett fruktlöst försök
att fly till den gård där barnet finns: ”aldrig
skall den besmittade frukten komma inför
dina ögon, det svär jag vid Guds namn”,
säger biskopen. Så blir hon sjuk, och
lungsoten fräter hennes kropp: ”även om han
såge mig nu”, säger hon om barnet, ”skulle
han icke minnas mig —• Gud vare lov. Men
jag minns honom.” Hon dog den 23 mars
1663 i en ålder av tjuguett år. Dadi levde,
han vistades på annan plats på Island. På
söndagarna, innan gudstjänsten är slut,
kommer han ut ur kyrkan och ställer sig vid
dörren, och bredvid honom ställer sig en
liten man med avhuggna fingrar. De stå kvar
medan folket strömmar ut. De göra kyrkobot.
Boken är överlägsen, och slutet är stort,
med Dadi och tjuven i den ödsliga
marsvinden. Kanske kan man säga att en stor
diktare inte skulle låtit Ragnheidur dö av
lungsot innan hennes kamp med fadern ändat
i seger eller nederlag: Hamlet skall inte få
frid genom en dödlig förkylning, och Isoide
skall inte komma till ro genom en
blodförgiftning. Livets sätt att hugga av gordiska
knutar är inte den heroiska diktens: striden
skall inte sluta genom en yttre tillfällighet
utan genom ett inre avgörande. Men på ett
beundransvärt sätt har Kamban dock nästan
upphävt den begränsning som en
romanförfattare måste känna när han övertar ett redan
färdigt stoff: det är dock, på något sätt,
Ragnheidur som segrar; hon dör obruten,
och man vet att hon aldrig skulle vikit.
Kommer ”Skalholt” att bestå? Man skulle
nästan vilja gissa det. Jämförbar med ”Kristin
Lavransdotter” är den naturligtvis inte, men
den har dock en kraft, en människokunskap
och en hänsynslös ärlighet som bör kunna
trotsa åren. Gösta Attorps.
Hroar Olsen: Italienske vårdager. Gyl-
dendal Norsk Forlag.
Italienskildringarnas säsong är inne. Den
första som når oss är för omväxlings skull
skriven av en norrman, men han uppvisar
inga originella egenskaper. Han är
förälskad i Italien han som alla de andra, han
har rest där och läst om det och är glad
bara han får tala om sina
älsklingskonstnärer, sina utsiktsplatser, sina historiska
anekdoter och sina viner. Han är beläst men
vetenskapligt oskolad och ganska okritisk:
kapitlet om Giorgione röjer en lycklig
omedvetenhet om hur tilltrasslat detta problem
verkligen är och hur omöjligt det för
närvarande är att med visshet säga något
om denne sällsamme, trolskt fantasieggande
konstnär. Men till hans förtjänst måste
räknas att han inte ger sig ut för mer än
han är: varken som skribent eller
konstkännare lever han över sina tillgångar. Att
handskas med boken är, som alltid när det
gäller Gyldendal Norsk Forlag, en njutning.
Den är stor och präktig, lödig i tyngden,
tryckt med halvfet bodoni på ett luxuöst
papper och väl illustrerad. Och som vanligt är
förlaget alltför diskret att sätta ut något pris.
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
