Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1932 - William Faulkner: En ros åt Emily. Novell. Översättning av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
william faulkner
EN ROS ÅT EMILY
Översättning av Artur Lundkvist
I.
När fröken Emily Grierson dog kom hela
vår stad till hennes begravning: männen på
grund av en slags respektfull tillgivenhet för
ett fallet monument, kvinnorna huvudsakligen
av nyfikenhet på att få se hennes hus
invändigt, vilket ingen utom en gammal
negertjänare — som skött både matlagningen och
huset — hade gjort på minst tio år.
Det var ett stort, rektangulärt hus som en
gång varit vitt, utstyrt med kupoler och
spiror och snirklade balkonger i den gudomliga
sjuttiotalsstilen. Det var beläget vid en gata
som på sin tid varit stadens förnämligaste.
Men garagen och bomullsupplag hade
erövrat omgivningen och förstört dess goda rykte,
endast fröken Emilys hus var kvar och lyfte
sitt halsstarriga och koketta förfall över
bomullsvagnar och bensinpumpar — en
nagel i ögat bland andra naglar i ögat. Och nu
hade fröken Emily förenat sig med kvarterets
andra förnäma representanter, där de vilade
på den cederbeskuggade kyrkogården mellan
leden av gravar tillhöriga unions- och
konfederationssoldater som fallit i slaget vid
Jefferson.
I livstiden hade fröken Emily varit en
tradition, en förpliktelse och ett bekymmer, en
slags ärvd skuldförbindelse för staden, här-
stammande från den dag 1894 då överste
Sartoris, borgmästaren — han som införde
bestämmelsen att ingen negerkvinna fick visa
sig på gatan utan förkläde — efterskänkte
hennes skatter, en förmån som daterade sig
från hennes fars död och som hon sedan
fortfarit att åtnjuta. Inte så att fröken Emily
skulle ha accepterat något understöd, men
överste Sartoris hittade på en historia om att
fröken Emilys far hade lånat staden pengar,
vilka staden ur ren affärssynpunkt föredrog
att återbetala på detta sätt. Endast en man
av överste Sartoris’ generation och med dess
tänkesätt kunde ha hittat på något sådant
och endast en kvinna kunde ha trott på
historien.
När den efterföljande generationen med
sina modernare idéer blev borgmästare och
rådmän väckte arrangemanget en viss
missbelåtenhet. På nyåret sände de henne en
skattsedel. Februari kom och ingenting
hördes av. Då tillställde de henne en skrivelse
med uppmaning att vid tillfälle avlägga ett
besök hos sheriffen. En vecka senare skrev
borgmästaren själv till henne och bad att
antingen få besöka henne eller sända sin
vagn för att hämta henne. Till svar fick han
ett par rader på ålderdomligt papper, skrivna
med spröd, slingrande stil och bleknat bläck.
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
