Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1932 - William Faulkner: En ros åt Emily. Novell. Översättning av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
WILLIAM FAULKNER
Under de närmast följande åren grånade det
alltmer, tills det blivit järngrått, grått som
peppar-och-salt. Sedan blev det aldrig
annorlunda. Intill den dag hon dog vid sjuttiofyra
års ålder förblev det järngrått, likt håret hos
en livskraftig man.
Efter denna tid var hennes hus alltid
stängt, med undantag för en period på sex—
sju år omkring fyrtioårsåldern, då hon gav
lektioner i blomstermålning. Hon inredde en
studio i ett av rummen på nedre botten och
döttrarna och dotterdöttrarna till överste
Sar-toris’ samtida sändes till henne lika
regelbundet och med samma andakt som de
sändes till kyrkan på söndagarna med en
tjugu-femöring för kollekthåven.
Så blev en yngre generation stadens
stödje-pelare och ledande själ, och eleverna i
blomstermålning växte upp och blev borta och
sände inte sina egna barn till fröken Emily
med färglådor och penslar och planscher
som klippts ur damjournalerna. Huset
stängdes efter den sista eleven och sedan förblev
det stängt. När staden fick fri postutbärning
var fröken Emily den enda som vägrade att
låta dem sätta upp metallnumret över hennes
dörr och placera en brevlåda där. Hon hörde
inte på dem.
Varje dag, under månader och år såg vi
negern, som blev alltmer grå och böjd, gå ut
och in med matvarukorgen. Varje december
sände vi fröken Emily en skattsedel och den
kom tillbaka på post en vecka efter, obetald.
Då och då fick vi se henne i ett fönster i
nedre våningen — den övre använde hon
tydligen inte —, hon liknade den utskurna
madonnabilden i en nisch, och det var ovisst
om hon såg oss eller ej. På det sättet levde
hon från den ena generationen till den andra
— avhållen, ofrånkomlig, ogenomskådlig,
instängd, onaturlig.
Och så dog hon. Insjuknade i detta hus,
uppfyllt av damm och dunkel, med blott den
gamle negertjänaren till sin hjälp. Vi visste
inte ens att hon var sjuk, vi hade för länge
sedan upphört att försöka få några
upplysningar av negern. Han talade aldrig med
någon, förmodligen inte ens med henne, ty hans
röst hade blivit skrovlig och hes som om den
inte använts på mycket länge.
Fröken Emily dog i ett av rummen i nedre
våningen, i en himmelssäng av valnöt med
ett draperi för, med sitt gråa huvud vilande
på en kudde, gulnad och skör av ålder.
V.
Negern mötte de första besökande fruarna
vid verandadörren och släppte in dem med
deras väsande viskningar och irrande, nyfikna
blickar, och sedan försvann han. Han gick
direkt därifrån och man såg aldrig till
honom mer.
De två kvinnliga kusinerna infann sig
omedelbart. De ordnade med begravning följande
dag och hela staden kom för att se fröken
Emily, där hon låg bland en mängd
blommor. Faderns pastellansikte hängde över
hennes bår med ett djupt grubblande uttryck,
fruarna viskade och tisslade kusligt, och ute
på verandan stod de gamla, gamla gubbarna,
somliga av dem klädda i sina uppsnyggade
uniformer från unionskriget, och talade om
fröken Emily som om hon varit en av deras
jämnåriga, de trodde sig ha dansat med
henne och kanske ha friat till henne,
blandande bort tidsbegreppet som de gamla
brukar göra — de gamla för vilka det förflutna
icke är en väg som blir allt smalare bortåt
utan en väldig äng som aldrig nås av någon
vinter och blott är skild från dem av de sista
tio årens trånga pass.
Vi visste redan att där fanns ett rum uppe
i övre våningen som ingen hade sett på fyrtio
år och som man måste bryta sig in i. De
väntade till dess fröken Emily kommit
anständigt i graven innan de öppnade det.
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
