Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1932 - Gösta Gustaf-Janson: Kalle Karlins sjätte november. Fragment ur en ny roman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
GÖSTA GU ST AF -J AN SO N
och det stora dådet och det ädla offret. Och
det var kampen för trosbrödernas frihet och
för upphöjda mål. Det fanns ingen gräns för
osjälviskheten i den store Gustaf Adolfs
företag och ingen måtta på ädelmodet och
ridderligheten hos Hälsingeknektarna och de
småländska ryttarna. Deras bragder var ännu
levande, de hade ännu sin betydelse för oss,
kunde tjäna oss som exempel. leke så ätt vi
skulle eftersträva krigisk ära, men i fredliga
värv borde vi söka likna Gustaf Adolf och
hans män. Och så slutade lektorn med en
högstämd hymn till arbetet. Arbete, se där
det bästa sättet, på vilket vi kunde hedra
Gustaf Adolfsminnet. Och den maning, som
trettioåriga krigets hjältar sände oss genom
seklen, den löd: ärligt, självuppoffrande,
plikttroget arbete ...
Nu såg lektorn inte längre i konceptet.
Hans ansikte var lyftat, hans blickar sökte
stjärnorna, som tindrade fram mellan trasiga
moln. Mängden framför” slottstrappan stod
tyst ett ögonblick. Men de, som-hade sin plats
längst borta vid allén, hörde plötsligt en hes
och föraktfull stämma:
— Ä, kyss mej ...
Folk vände sig om i indignation och
bestörtning. Där stod Kalle Karlin. Han
lutade sig inte mot linden längre, han stod
litet framåtböjd och stirrade mot slottet. Hans
glåmiga ansikte var underligt vitt i
fackelskenet, men blicken ur hans mörka ögon var
lömsk och hård. Så svängde han runt på sina
trasiga skor och gick i sin vanliga
långsamma, hopplösa lunk nedåt allén. Hans
händer var nerkörda djupt i byxfickorna,
fastvuxna i byxfickorna.
— Vad var det där för en drummel?
— Skräddare Karlins pojke, tror jag. Han
som ställde till bråket vid järnvägsstrejken.
— Jaså den. En riktig bolsjevikslyngel.
Såna där borde det tas i på skärpen med.
Driva omkring på vägarna, det är visst det
enda han gör.
— Nå ja, han är arbetslös förstås.
— Arbetslös! Prat! För den som
verkligen vill arbeta, så finns det arbete också.
Det är hela saken det. Men det smakar förstås
bättre att gå och slå dank.
-— Jojo, det är nog så. Och grosshandlare
Länder och direktör Tübell, som inte kände
varann förut, nickade menande och
förstående mot varann, sträckte värdigt på sig
och tog av sig hattarna, ty just då spelade
musiken upp Du gamla, du fria ...
Men neråt den mörka slottsallén masade
Kalle Karlin. Hans läppar rörde sig sakta,
han mumlade någonting tyst för sig själv,
som gav hans mun ett ännu hårdare och
bittrare uttryck.
Bakom honom ljöd tonerna av Du gamla,
du fria. Facklorna lyste varmt och festligt,
flaggornas dukar fläktade för vinden, de goda
Rydsholmsborna på slottsplanen sjöng. Ja,
jag vill leva, jag vill dööö i Norden. . .
Kalle Karlin vände sig inte om. Han sköt
bara upp axlarna och gick vidare, försvann
borta i allén. Kalle Karlin, som visst varken
fick leva eller dö någonstans.
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
