Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1932 - Diktaren och kritikern. Enquête - Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ENQUÉTE
året. Undra på då om det inte så ofta blir
böcker av betydande halt — så litet
inspiration som ett sådant liv i instängt betryck
dessutom ger.
— Lägg därtill, bästa författare, den
vanliga svenska idéskräcken, svenskens andliga
lättja och idyllikermentalitet.
— Som är ganska förhärskande även på
vissa kritiska håll! I form av en rätt stark
tendens att ge betyg, värdeomdömen,
subjektiva tycken eller misstycken om de böcker
som behandlas. Mera sällan möter man en
kritik som ställer in boken på sin rätta plats
i tidens liv och bland dess strömningar —
som tar roten med i stället för bara blomman.
Ja, inte ens det, ty med det begränsade
utrymme som numera står kritiken till buds
blir det ofta, för att fortfara i bilder, inte
mer av blomman än en eller annan pistill,
som uppvisas till publikens vägledning.
Jag minns till exempel av alla anmälningar
om ”Den kloka Elsa” (som allmänt ansågs
som en självbiografisk skildring, fast den inte
var det) med särskild värme en liten studie
av d:r Ek i Studiekamraten, just för att hon
alis inte intresserade sig för om boken var
baserad på upplevelser eller inte, utan visade
sig förstå att jag med den menat att ge en
samlad syntetisk bild av alla de faktorer —
arvs-, miljö-, samhällsfaktorer och så vidare,
som gå till bildandet av en karaktär — denna
långsamma, sällsamma, för en diktare så
oemotståndligt tjusande process.
— Alltså är det ditt kritiska ideal: att en
kritiker inte bara talar om vad han tycker om
en bok utan om vad den boken är eller är
menad att vara, och detta inte blott estetiskt
eller med hänsyn endast till det konstnärliga
resultatet utan i relation också till bokens
vilja och idé, med andra ord dess tendens.
Tendenskritik alltså! Jag är glad att du går
med på att sådan kan vara berättigad. Jag
har i rätt många år för min del försvarat
den som en nödvändig synpunkt i vår tid,
där det sannerligen inte är litterära
sömnmedel som behövs, utan böcker som också
äro liv och handling.
— Men, kära dubbelgångare, även jag har
alltid hållit med om att till exempel politisk
tendenskritik är en bra mycket renhårigare
sak än till exempel kotteridito — en sort, för
vilken vi i vårt lilla land, där alla känna
varandra, ju ha en så särskilt präktig
jordmån.
— Ja, men just därför anser jag att det är
synnerligen angeläget att ni kritiker ta er
i den psykologiska kragen och analysera de
komplex som till äventyrs förklara edra
reagenser!
— Ingen verkligt modern kritiker anser sig
heller ofelbar på det gamla sättet. Han inser
mycket väl att somliga böcker verka
antipatiska på honom av skäl som ha med hans
andliga kemi att skaffa, med sympati- och
antipatisidan av honom mycket mera än med
hans enbart objektiva konstnärliga omdöme.
Men det påminner mig om att du varit
föremål för rätt så växlande kritik under
årens lopp. I vilka fall har du ansett dig
särskilt väl- eller vantolkad?
—• Direkt missförstådd till mitt syfte har
jag bara blivit en gång, då en roman skriven
för att tolka krigsungdomens själsliv
betraktades som ett försök att göra i sensation —
ty på annat sätt kan jag inte förstå den storm
”En romantikers hustru” väckte. På den tiden
stod också en författare ensammare än nu,
då grupper stödja varandra. Det kanske
härdat.
Men låt oss inte tala om det. Även om en
kritiker till äventyrs skulle bli så fullkomlig
att han aldrig lät influera sig av personliga
eller politiska sym- och antipatier, så skulle
han kanske ändå bli som hästen i den tyska
byn, vilken bönderna fått så bra att han
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
