- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 /
39

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1932 - Diktaren och kritikern. Enquête - Agnes von Krusenstjerna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

AGNES VON KRUSENSTJERNA

Känslan av ansvar mot växande konst och litteratur
torde vara ytterligt svagt utvecklad på många håll.


För mig som har turen att i min egen man
ha den ypperste av kritici äga de frågor
Bonniers Litterära Magasin ställt till ”Diktaren”
ett särskilt intresse, varför jag också tillåter
mig besvara dem på det särskilda sätt som
för mig faller sig naturligast.

Vad jag då vill börja med är den — jag
kanske kan kalla det så — inre och intima
utvecklingsprocess, som min bok går igenom
alltifrån det den rinner upp i min hjärna
ända tilf korrekturläsningen. Det är nämligen
under den tiden jag har lyckan att få hjälp
av den antydde kritikern, som för mig är
den ende omistlige. För honom framlägger
jag mina idéer, då boken redan är i sin stora
helhet klar i mitt huvud. Under de samtal
vi då ha med varandra bli mina diktade
personer alltmera verkliga — ja, ofta
verkligare än de människor jag träffar. Ofta
håller då denne min egen kritiker upp en
lykta över mitt verk, från vilken det faller
ett flammande blixtljus över det och dess
diktade gestalter. På detta sätt har jag,
medan jag skriver, en känsla av ett
inspirerande stöd som för mig blivit oumbärlig.
Sällan visar jag något för honom, förrän jag
skrivit färdigt, om det inte är något särskilt
ställe, som jag brinner av begär att få läsa
upp och genast få höra ett omdöme om. Men
när sista sidan är skriven, lämnar jag boken
till honom för genomläsning. Jag erkänner
det villigt: förmodligen skulle jag aldrig fått
sådant beröm för min ”vackra stil”, om inte
denne min kritiker nu under åratal hjälpt

mig med att anvisa och framhålla ideal. Han
påpekar bristerna, råder mig, där det ur min
egen synpunkt skulle behövas ändringar.
Hans ständigt besjälade och eggande kritik
är det som i främsta rummet sporrar mig att
göra mitt bästa.

Vad den offentliga litteraturkritiken angår,
är det självklart att den skulle icke bara
förvärva ett odiskutabelt existensberättigande
utan också bli eminent välsignelsebringande,
om den från sin publika tribun kunde ställa
sig på någorlunda samma sätt till författarna:
intuitivt genialiskt gissa sig till de skrivandes
egna hemligaste avsikter, ömt och
skarpsinnigt bemöda sig om att lämna den
oegennyttiga kärlekens och det överlägsna
förnuftets ledtrådar för att dessa avsikter skola
uppnås och realiseras — och outtröttligt
arbeta på att allmänbeten skall förstå
resultaten och älska resultaten.

Känt är att utomordentliga offentliga
kritici av denna typ ofta funnits. De yppersta
företrädarna under senare tider i de nordiska
länderna, två kritici, som med säkerhet haft
stor och gagnande betydelse för de många
begåvade författare, med vilka de hade
förutsättningar att sympatisera, voro ju Georg
Brandes och Oscar Levertin. Ännu ha vi i
Sverige åtskilliga publicister, vilkas
uppenbart uppriktiga och förstående deltagande i
vad man skriver ofta kan kännas
uppmuntrande och eldande. Nomina sunt. . .

Av mera yttre och ändå oerhörd betydelse
är att själva den väldiga offentlighet som

39

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1932/0687.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free