Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 / 46 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1932 - Diktaren och kritikern. Enquête - Rudolf Värnlund

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

RUDOLF VÄRNLUND Litteraturen borde uteslutande anmälas av fast anställda kritiker.

Fattar man, åtminstone i så kallade
inspirerade ögonblick, sin uppgift som ovan sagts,
så lär man av psykologer och sociologer,
aldrig av kritiker, såvida de inte samtidigt
äro självständiga tänkare, en typ som det
finns två högst tre av i vårt land. Att
kritikers oförstående dock innebär en stimulans
för en att försöka uttrycka sina åskådningar
klarare, det är givet. Men jag ber: detta bör
inte kritikern äras för —!

Att kritikerns och mina egna uppfattningar
av mina saker sammanfalla hör till
undantagen. Han erkänner det som överensstämmer
med hans åsikter om hur tillvaron är eller
bör vara, alltså med något som redan funnit
slutgiltigt uttryck. Jag tycker bäst om de
ställen i vilka jag försökt klargöra djupare
sammanhang än de kulturbetonade, även om
dessa ställen äro omogna, dunkla. Att han
inte uppskattar dem kan han dock inte lastas
för, det hör ju knappt till hans uppgift —
Så till exempel blev ”Upproret” allmänt
erkänd till och med av mina vänner, ehuru
jag själv anser dess upplösning, erkännandet
av en rätt traditionell samhörighetskänsla,
både lättköpt och banal, då däremot ”För-

brytare”, som tränger vida djupare ner i
sammanhangen mellan egocentrisk och
kollek-tivistisk livsföring, blev absolut oförstådd;
om ”Det druckna kvarteret”, denna muntra
skildring av den så kallade primitivismens
sociala genesis skall vi inte tala —!

En praktisk åtgärd som pressen kunde
vidtaga: att låta litteratur anmälas uteslutande
av fast anställda kritiker, som åtminstone,
genom sin ställning, pressas till en viss
ansvarskänsla gentemot litteraturen. Det är
kusligt att varje högsäsong åter läsa de
panegyriska utsvävningar som tjogtals
tillfällighetsanmälare slösa över författare som de
ordinarie recensenterna inte ens orka läsa.
Även i fråga om de ordinarie anmälarna
skulle man givetvis kunna önska en hel del.
Men det tjänar ingenting till. Jag har hittills
mått bäst av att inte önska mer av andra än
de förmå uppfylla. Om en kritiker
händelsevis avslöjar en annan mentalitet än
skollärarens blir jag glatt överraskad, men i
samma stund Upphör jag att betrakta honom
som en kritiker; han blir för mig en
människa som arbetar med att förstå och främja
inte litteratur och kultur utan livet självt —

I nästa nummer uttala sig:
Elis Andersson, Erik Asklund, Ingeborg Björklund, Herbert Grevenius, W.
Hammenhög, Ivar Harrie, Gertrud Lilja, Arnold Ljungdal, Ivar Lo-Johansson,
Vilhelm Moberg, Hertha Odeman, Harald Schiller, Sten Selander, Sven Stolpe

och Henning Söderhielm.

46

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>