- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång I. 1932 /
65

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1932 - Recensioner - Georg Svensson: Sven Stolpes nya roman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

RECENSIONER

Det väsentliga, som sker i denna bok, sker
alltså icke på utan under ytan. Vi ha
redan flyktigt fixerat hjältens förhållande till
dikten. Återstår att se hur han efter sin
drömtillvaro i dödens väntrum ställer in sig till
livet. Även härutinnan äger man rätt att
identifiera Sven Stolpe med hans romanego:
man kan omöjligt misstaga sig på det
upplevdas allvar i dessa bekännelser om
brinnande självrannsakan och befriad klarsyn.
När den unge mannen anländer till madame
Sallerin och hennes lilla livsdyrkarsekt,
anammar han lika villigt deras
primitivis-tiska livsföring och livssyn som en
halv-vissnad blomma suger åt sig vatten. Men när
han fyllt sin organism med livets starka
safter, törstar han fortfarande. Han har
knappt undflytt döden och återfunnit livët,
förrän döden och de yttersta tingen ånyo
börja sysselsätta honom. Han har klart för
sig, att hans otillfredsställelse bottnar i ett
religiöst behov, och han drages
oemotståndligt till kyrkan. Han klagar sin rotlöshet och
osäkerhet för prästen, som visar sig vara väl
insatt i den aktuella debatten. Under detta
samtal bland de dödas gravar anar han
plötsligt en ny klarhet:

”Jag har själv känt leda i kulturen, och jag har
längtat efter ett sundare, starkare liv. Nu såg jag
för första gången, att denna vantrivsel, denna törst
efter det starka och primitiva, icke är oförenlig
med min djupaste längtan. Ut ur denna stelnade,
omänskliga kultur, som bara räknar med
maktbegär och hårda instinkter! Låt oss gärna börja om
från början — primitiva, enkla. Så småningom skall
den inre rösten tvinga oss till en ny självbesinning.
Och målet är klart — en ny kultur, trofastare mot
de vitala förutsättningarna, men fientlig mot allt
perverst gynnande av endast de lägsta instinkterna,
en social, kollektiv, tjänande kultur, där det djupaste
mänskliga värdet icke förkväves utan målmedvetet
och i kärlek uppodlas.”

En allians alltså mellan den nya
primi-tivismen och den kristna kyrkan. En dylik
lösning ter sig utomordentligt tilltalande på
papperet, men hur låter den sig omsättas i
praktiken? Hur blir en livsdyrkare kristen,
hur upplever man Gud? Stolpes svar på dessa
frågor äro ytterligt svävande. Han deklarerar
sig som kristen, han anger till och med
tidpunkter för omvändelsen, men han håller oss
i okunnighet om det som vi framför allt
törsta efter att få höra: hur fick han sin tro?

Följande citat kunna icke kallas klara besked:
”Jag svarar: bara det stadium i en människas
liv, som vi kristna kalla förkrosselse,
kommer, så möter hon i samma ögonblick Gud!”
Lika gärna kunde han säga: Blott en
människa längtar efter att bli religiös, är hon
det redan. Lika tom är denna fras: ”Fördjupa
denna utvecklingstro till en levande
historiesyn, som tror på Gud som verkande i
historien, som i de skapande snillena, i de sedliga
avgörandena, i mänsklighetens alla heroer
ser en fortlöpande kedja av Guds
uppenbarelser, och ni skall kunna kalla er kristen.”
Detta är en rationalistisk
kristendomsuppfattning som saknar varje värde för en
emotionellt anlagd människa, för en ”primitivist”.
Man blir icke en ny människa på fem minuter
och lagar icke till en livsåskådning lika
bekvämt som man lagar en omelett efter ett
kokboksrecept. Jag vill icke insinuera att
Sven Stolpe eller för att vara exakt hans
hjälte träffas av dessa anklagelser. Vad jag
vill säga är att den andliga
utvecklingsprocess, som skildras i ”Madame Sallerin”,
är alltför abstrakt och schematiskt tecknad
för att kunna återupplevas av läsaren.

För den rådville kritiker, som skall
sammanfatta alla de intryck, som rusa på en
under läsningen av ”Madame Sallerin”, har
Stolpe själv tillhandahållit en med glänsande
formuleringskonst utförd metafor. Han
skildrar hur hans sagesman under en nattlig
cykelfärd passeras av en bil:

”En låg sportbil med väldig motorhuv flög
susande förbi mig. Motorn röt, ringarna sprutade
vatten, och bilen låg som klistrad vid asfalten. På
fem sekunder var den försvunnen i en kurva —

Men långt fram över slätten såg jag ljuskäglorna
spela och motordånet låg som ett rytande kvar i
luften.

Jag darrade.

Så skall en diktare gå fram i världen! Hans
blick skall flyga genom landskapet, hans strålkastare
skall avslöja vad som är dolt i töcken och mörker,
hans snabbhet skall vara svindlande och innan den
kritiska fänaden hunnit blinka, skall han vara
försvunnen ...”

Att läsa Stolpes sista roman ger onekligen
något av en dylik nattlig bilfärds sensationer.
Vad minnas vi av färden? Snabbt växlande
bilder, lösryckta ur sitt sammanhang. Etsande
skarpa men gränsande till det
hemlighetsfulla, ogenomträngliga mörkret. Blott två

5. — B. L. M. 9.

65

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1932/0713.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free