Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1932 - Recensioner - Georg Svensson: Sven Stolpes nya roman - Hjalmar Gullberg: La Gaye Science
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
La Gaye Science
Nils Bohman: Kalliope i staden.
Wahlström & Widstrand. 4: 75.
Man bör läsa Nils Bohmans ”Kalliope i
staden” baklänges. Boken begynner nämligen
med en invokation ”Till en rådvill sångmö”;
då den mycket begåvade och kanske redan
lite bortskämde debutanten, som i det
följande excellerar i olika genrar, inte ännu
har bestämt sig för sitt rätta rollfack, må det
förlåtas en läsare, att han också
understundom känner sig rådvill. Börjar man
däremot från slutet, har man fördelen att strax
få ta del av versvolymens största, mest
helgjutna — och, vem vet, kanske mest
personliga avdelning: ”Översättningar”. En verklig
poet, som tolkar främmande litteratur, väljer
inte på måfå. Säg mig vem du översätter och
jag skall säga dig vem du är! Bohman är
specialist på engelska renässanspoem och
chestertonska ballader. Dessa tolkningar är,
för att använda vedertagen recensentglosa,
kongeniala. Sextonde strofen i Draytons
krigiska ”Agincourt” (omkring 1600) låter på
svenska:
På Sankt Crispini dag
stod detta ädla slag,
berömt i vida lag
kring Englands rike.
När komma engelsmän
med slika dåd igen?
Skall England fostra än
kung Harrys like?
Man förstår, att en översättare som handskas
med Chestertons antipuritanska ballader och
med metalliska strofer som denna, hälsar
trubaduren Frans G. Bengtsson som en av
sina moderna lärare. Man förstår vidare av
de mustiga tolkningarna av Stevensons ”Öl,
som är gammalt och gott” och Jordans:
ting äro konstanta: den intensiva farten och
det flödande ljuset. Vart äro vi på väg, vad
söka vi, vem kallar oss? Vet ens föraren
målet, där han sitter med blicken borrad in
i natten och foten hårt tryckt mot
gaspedalen? Våra frågor tystna, när även vi
långsamt övermannas av the lure of speed.
Georg Svensson
Nej, ätom och drickom oss bukarna fulla,
ty tro mig: Post mortern
voluptas est nulla,
att Bohman dyrkar den Karlfeldt, som skrivit
strofen ”Sub luna bibo” och prisat
värdshuset Kopparflöjeln:
Upp, I bröder vid fat och bunkar!
Låt oss leva som glada munkar o. s. v.
Personlig såtillvida att den deklarerar
författarens litterära smak är också samlingens
näst sista avdelning, ”På främmande ägor”,
som består av tre pastischer. Krönikeklippet
”Jonglören vid Hastings” är tillägnat Frans
G. Bengtsson, och i ”Årstidernas orkester”
tecknas, i något entydig burleskt-backanalisk
stil, ”Hösthorns” diktare:
Men tjock och stark och med rödsprängd hy
och pustande tungt som en hagelby
och litet skrovlig i rösten
slår bom, bom, bom, under rossligt skratt
högtidlig och full i sin höga hatt
den patriarkaliska hösten
på dånande pukor i molnig natt.
Måhända skall i samma dikt sommaren,
framställd som en sedig fru, med mild hand
strykande de sju strängarna, symbolisera
Anders Österlings musa; i varje fall har den
tredje pastischen, en regelrätt idyll på
fem-fotade jamber, tillägnats den skånske
klassikern.
Med dessa mästares stil är åtskilligt i de
sex återstående avdelningarna besläktat; dock
torde Bohman ha mindre sinne för de
österlingska jamberna än för de taktfasta
bengtssonska rytmerna, — därom vittnar bland
mycket annat mästerstycket i boken, den något
frivola conten ”Slöjan”. En debutant vill
gärna visa hela vidden av sitt register; de
stort anlagda försöken till kosmiskt-religiös
lyrik (”Härskarornas herre”, ”Ängeln, som
blev människa”) höra dock till det minst
lyckade i samlingen. Vad Bohman verkligen
haft på hjärtat, har han lyckats
framgångsrikt hävda: den av de moderna asfalt-,
maskin- och sexualpoeterna stundom glömda
sanningen, att ”diktens själ är sång”. Än så
länge har han emellertid en alltför stor
benägenhet att låta sång bli liktydig med
festliga improvisationer, rimkonster och
rytmiskt bom, bom, bom. Hjalmar Gullberg
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
