Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1932 - Recensioner - Sven Stolpe: 1800-tal och 1900-tal - Gösta Attorps: Ovanligt — i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
— de må sedan kalla sig konservatism,
kapitalism, liberalism eller (liberaliserad)
socialism — planhushållningstanken å den andra
— den må sedan ta gestalt i kommunistisk
eller nationalsocialistisk form. Den tyska
socialismen är sålunda rent 1800-tal och
därmed dömd; den har aldrig vågat genomföra
en radikal socialisering utan helt snärjts av
liberalistiska tankegångar. Den svenska
socialismen förefaller vara inne på samma väg.
En radikalism, som icke tar avstånd från alla
dessa former av ekonomiskt 1800-tal, gör
icke skäl för namnet. Med detta har man
också utsagt, att det förkättrade ordet
radikalism i själva verket är betydligt klarare
och mer användbart än någonsin de
mångtydiga orden liberalism och socialism, som
oftast endast betyda olika nyanser av en och
samma 1800-talsmässiga ekonomiska
liberalism. Det fanns dock i den ursprungliga
liberalismen också andra tankar än den
primitiva ekonomiska individualism, som
numera definitivt har bevisat sin orimlighet. En
liberal idépolitik i gammal mening borde
icke ha något att invända mot ett modernt
planhushållningssystem, som just för att
skydda individerna mot de tygellösa
ekonomiska rovriddarnas godtycke reglerar det
ekonomiska livet.
Om man på detta sätt drar gränslinjen
mellan ”radikaler” och ”borgare”, skall
Selander kanske icke lika säkert räkna sig
själv till de senare. Hans bok bevisar genom
sina kloka synpunkter och sin klara blick för
tidens problemställning, att författaren redan
på viktiga punkter frigjort sig från
föråldrade ideologier. En radikal kulturkritiks
främsta uppgift synes nu vara att
obarmhärtigt genomlysa alla de döda kulturformer
vi nyss antytt. När denna kritik en tid fått
verka, skall opinionen av sig själv svänga
om: varje generation, som icke redan i
vaggan är steril och lytt, skall instinktivt ta
parti för levande liv kontra död form.
Selanders bok har — liksom hans stora dikt ”En
dag” — sin största betydelse genom att
avslöja, hur den borgerliga idévärlden börjat
vackla i sina grundvalar. Men den saknar en
klar känsla för det omöjliga i att konstruera
upp en modern ”borgerlig livssyn” som en
syntes av gammalt och nytt. Man förenar
Ovanligt — i Sverige
Carl Björkman: Borgerlig livssyn.
Bonniers. 5: 75.
Det har anmärkts att titeln på Carl
Björkmans bok inte är särskilt lyckad; det är nog
en invändning som anmälaren för sin del vill
instämma i. För det första är det alltid
riskabelt att tala i en hel generations eller
en hel riktnings namn: det är säkrare att säga
”jag” än ”vi”. För det andra är ”borgerlig”
ett av dessa vaga och vidsträckta begrepp
som kunna betyda så mycket och äro så svåra
att exakt definiera. Det kan alltså vara
rådligt att genast slå fast att den livssyn som
man här möter är Carl Björkmans egen. Men
därmed vare icke sagt att författaren riskerar
att stå ensam: skulle läsaren då och då
känna sig oppositionellt stämd, så är han nog
i de flesta fall villig att intyga att mycket av
vad som här säges är som talat ur hans eget
hj ärta.
Vad anmälaren beträffar, så gäller det
framför allt bokens första hälft, och då
särskilt det andra och det tredje kapitlet. De äro
de mest sakliga och konkreta, och de
innehålla på sätt och vis kärnpunkten i boken:
Carl Björkman är ”borgare”, men han är
också borgerlig frondör. Han har insett en
sak som ytterligt sällan blir insedd — och
praktiserad — i Sverige: skall man försvara
en viss position, ett visst parti, då kan man
knappast göra något Cklokare än att
reserva-tionslöst svära på allt som kommer från detta
håll. Svensk partipolitik har ofta haft
någonting beklämmande torftigt och trist över sig:
dels finns det ett sätt att betrakta
motståndarna som moraliska och intellektuella
idioter, dels har man fått för sig att det vore
synnerligen olämpligt att vidgå att dumheter
kunna frodas också innanför den egna
frontlinjen — även om dessa dumheter skulle vara
tämligen riksbekanta. Att friskhet, fördoms-
icke eld och vatten. 1800-tal och 1900-tal
äro varandras dödsfiender lika oförsonligt
som någonsin hundturken och republiken
Venedig.
Sven Stolpe
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
