Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1932 - Recensioner - Sven Stolpe: 1800-tal och 1900-tal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
våga vara brackor.” Man instämmer helt i
författarens påpekande av att antitesen liv —
kultur är för naiv; strängt taget hör den
hemma endast och allenast bland barn, för
vilka ali kultur måste synas vara ett
meningslöst tvång. För mogna och besinningsfulla
män, som själva icke bara gnatat på utan
upplevat och skapat kultur, står det fast att
den harmoniska kulturen så litet är livets
fiende att den i stället är det högre och
starkare livets enda möjliga dräkt. Sann
kultur är liv. Men just denna sats inskärper
samtidigt kravet på ett radikalt avskaffande av
alla 1800-talets döda kulturformer, mot vilka
den moderna primitivismen är en mycket
förklarlig och nödvändig reaktion. På alla
områden kan man klart urskilja, vilket hinder
i livets väg de ärvda döda kulturformerna
betyda. Tydligast på det religiösa området,
där man — åtminstone i vårt land — endast
beväpnad med ljus och lykta och efter
åratals sökande kan finna någon enstaka frisk
källa bland alla pyramider av död form.
Men även på det politiska livets område:
finns det någon ung människa i Sverige
som icke i botten av sitt väsen
upplever, hur döda de gängse
partigrupperingarna äro och hur illa programmen och
teorierna täcka ögonblickets vitala behov?
I Tyskland ha helt nya frontbildningar
uppstått — borgarna äro alldeles ur spelet, och
striden står mellan å ena sidan den
internationella, materialistiskt inställda
socialismen (kommunismen), å den andra den
nationella, humanistiskt och kristligt inställda
nationella socialismen. Det har i Sverige som
bekant kommit till rent parodiska
förhållanden. Vårt borgerliga parti har till exempel
redan i sitt program fräckheten att göra sig
till religionens förkämpe! Vilket fruktansvärt
bevis för de döda formernas orubbliga
betydelse ! Var och en vet, och ingen ärlig
svensk högerman skall bestrida, att den
svenska högerns utpräglat intressemättade
ideologi står fullkomligt främmande för hela
den kristna idévärlden.
Man skulle kunna räkna upp åtskilliga
sådana exempel även från andra
kulturområden. Bjärtast ser man kanske klyftan
mellan död form och levande kultur, om man
studerar traditionell svensk teater: ingen
svensk dramatik existerar, alla tonfall äro
genom elevskolornas trägna
undermineringsarbete från början falska, teatern står mitt
i samhället som en meningslös nöjesrelikt
i stället för att fylla en vital och viktig
funktion. Innan man klandrar den svenska
primi-tivismens kulturleda, bör man rättvisligen
påminna sig, att den spontant och med
naturnödvändighet uppstått i Torgny Segerstedts,
kyrkoherde Rhedins, amiral Lindmans och
Dramatiska teaterns av döda kulturformer
ruinöversållade Sverige.
Det är också detta faktum som motiverar
den skenbara inkonsekvens, som ligger i att
man hälsar den kulturkritiska
bildstormar-falangen med sympati, trots att man klart
genomskådar det primitiva i själva
evangeliet. Dessa kulturkritikens pojktrupper må
rasa fritt, så länge icke en mogen humanistisk
kulturkritik eller en stridsduglig kristendom
vågar på allvar rikta kulsprutorna mot de
döda formerna. Om ruinerna bara bringas
att falla, är mycket vunnet. I nyskapandets
ögonblick skall utan tvivel primitivismens
helt akulturella evangelium bevisa sin
oduglighet och ersättas av kravet på en fungerande
modern kultur, fylld av levande liv.
Selanders bok meddelar också några —
dock lösare — resonemang om kapitalism
och kommunism. Här förefaller han något
förenkla situationen genom att betrakta den
antikapitalistiska kritiken som helt och hållet
en projektion av de missnöjda massornas
önskedrömmar. I själva verket förhåller det
sig ju så, att världens unga intelligens i alla
”klasser” klart har tagit avstånd från det
liberalistiska och. kapitalistiska Europa av
1800-talstyp. Det är ett helt föråldrat
ekonomiskt system som själv med ali önskvärd
klarhet har bevisat sin oduglighet i dessa
stortrusternas, börssvindlarnas, tullstridernas
och den ohämmade ekonomiska
imperialismens epok. Någon form av planhushållning
måste sättas in som botemedel mot detta
fullkomligt regellösa och okontrollerbara
ekonomiska kaos. Kommunismen är en av
formerna för en dylik planhushållning,
nationalsocialismen en annan, fascismen en tredje,
den ”ekonomiska sakkunskapens diktatur” en
fjärde. Gränslinjen går icke mellan borgare
och liberaler, socialister och borgare etc. Den
i våra dagar enda viktiga gränslinjen går
mellan alla 1800-talsideologierna å ena sidan
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
