Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1932 - Recensioner - Sven Stolpe: En folkpsykolog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
psykologiska skisser är det en glädje att nu
ta del av dem i samlad och utvidgad form.
”Tolv samtal” sysslar nämligen
huvudsakligen eller till sin tyngst vägande del just
med folkpsykologi. Var och en som följt
Esséns författarskap vet, med vilken
framgång han utnyttjar diskussionens och
dialogens form. I denna samling rör han sig
med en synnerligen suggestiv och användbar
fiktion — klubben C. D. I. (Club de
Discus-sions Internationelles), vilken han låter
sammanträda i skilda världsstäder och diskutera
främst folkpsykologiska frågor. I denna bok
träffar man sålunda på referat av
diskussioner om engelskt, franskt, tyskt och ryskt
folklynne, och det skall från början fastslås,
att varken den svenska eller den
internationella litteraturen äger skarpsinnigare och
mer på pricken träffande analyser av dessa
för världshistorien bestämmande folkpsyken.
När Charles Bossard i den första debatten
kastar sig över den engelska massiva
egoismen, kallar Elisabeth, Cromwell, den äldre
och yngre Pitt, Palmerston, Disraeli,
Salisbury, Balfour, Lloyd George och Curzon
”chefer för en blomstrande, ärftlig
piratkoncern” och efterlyser idealism, ”helig eld”
i denna nation av sällsynt obekymrade och
hypokritiska pragmatiker, så blir varje läsare
bländad och övertygad. Vill man ha ett
konkret prov på författarens sällsynta
spiritualitet, kan man ta del av detta uttalande:
”När jag exempelvis läser Kiplings
magnifika imperialistpoesi, tycker jag mig alltid
se ett gammalt sjörövargäng på däcket en
klar månskensnatt på Karibiska havet med
stora rhumglas i händerna, hojtande sina
visor — under det det senast plundrade
fartygets befälspersoner dingla i rånocken
över deras huvuden.” Emellertid korrigeras
omedelbart denna analys av en annan och
välvilligare. Herr Schaumberger lägger genast
på ett fullt övertygande sätt diskussionen
till rätta. Engelsmännens skenbara egoism
och fantasilöshet är innerst ingenting annat
än en manlig och beundransvärd
inriktning på livets verkliga uppgifter, de som
icke äro metafysiskt ouppnåeliga, men som
kräva strävan, arbete, viljeanspänning och
ansvarskänsla, kortast sagt allt det om vilket
både tyskar och fransmän innerst alltid tänkt:
”Ack, om vi ändå voro sådana!” I humorn
äga engelsmännen en nationell visdom, som
räddar dem från falskhet och hypokrisi.
Engelsmännens ”moraliska hyckleri” är
ingenting annat än en inställning som kan
sammanfattas så: ”Vi vet icke, och vi kan aldrig
veta, om människorna är verkligt moraliskt
ansvariga för sina handlingar, men det är
en samhällelig nödvändighet — och dessutom
en uppfostrande och stimulerande faktor i
livet — att förutsätta, att de är det, och
handla därefter.” Naturligtvis är detta allt
annat än hyckleri, det är i stället ärlighet,
humbugsfri, kärv ärlighet. Det högsta
uttrycket för intellektuell ärlighet är icke
uppbyggande av vidlyftiga, konsekvent
utarbetade teoretiska motiveringar för alla våra
handlingar. Ärlighetens högsta form är i
stället humor, som är självironi och säker
känsla för alla mänskliga värdens relativitet.
Och den egenskapen besitter engelsmännen
i högre grad än både tyskar och fransmän.
Sinnet för humor är också en
grundförutsättning för att lyckosamt handlägga stora ting.
Det går samman med mod och vishet.
 |
| RUTGER ESSÉN |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
