Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1932 - Recensioner - Sven Stolpe: En folkpsykolog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
formulering. Tesen och antitesen utfylla
varandra, och det blir den tacksamme läsarens
uppgift att under ett skamset erkännande
av sina egna folkpsykologiska funderingars
ytlighet och godtycke sluta sig till syntesen
och dra konklusionerna.
Man vågar i regel icke omskriva
författarens reflexioner — man riskerar alltid att
uttunna hans välnyanserade och mättade
reflexioner till banala allmänsanningar.
Diskussionen av fransmännens folklynne föres
med en oerhörd brio av mr Webster och
doktor Baumberger. Den förres ettriga
angrepp, som ligger på ett helt annat
intellektuellt plan än den svenska så kallade bildade
allmänhetens vanliga okunniga och dryga
bedömande av världens mest begåvade folk,
avslutas med följande strålande elaka salva:
”Som alla lillgamla personer är de ytterst
belåtna med sig och sitt. Där de sitter i
solnedgången vid sina små trädgårdsterrasser,
drickande gott vin, ätande god mat,
små-grälande och omtalande för varandra, vilka
utomordentligt stiliga, självständiga och
fulländade människor de är, synes de mig slående
likna de flockar av apor, vilka lär spankulera
vid utkanten av en indisk djungel, när solen
sänker sig, högljutt snattrande och belåtet
hållande varandra i svansen. Och deras
egentliga visdom är den, varmed Voltaire slutar
sin högst franska roman C andide: il faut
cultiver notre jardin — låt oss odla vår
trädgård! Det är inte illa alis, tvärtom mycket
klokt och bra — men det är inte
mänsklighetens sista ord.”
Försvaret blir icke lätt efter denna
magnifika diatrib. Men doktor Baumberger för sin
uppgift i hamn. Han tar — liksom Ernst
Robert Curtius i hans nyligen till svenska
översatta bok om Frankrikes kultur —
framför allt fasta på den franska
civilisationstanken, som i de flesta fall förblir
fullkomligt ofattbar för en utlänning. Curtius pekar
på de franska gravvårdar över krigets hjältar,
där det inte heter ”Mörts pour la patrie”
utan ”Mörts pour la civilisation”. Essén drar
fram ett annat lika karakteristiskt och — man
ville nästan säga — rörande drag; det är när
Clemenceau höll sitt stora segertal i
deputeradekammaren och slutade med orden: ”Le
Frangais, autrefois soldat de Dieu,
aujour-d’hui soldat de VHumanité.” Detta den franska
nationens patos saknar motstycke och utgör
den yttersta betingelsen för landets
ojämförliga insatser i mänsklighetens historia. La
grande mission civilisatrice de la France är
icke en fras utan en verklighet. Och analysen
får sin eleganta avrundning i följande
oemotståndliga argumentum ad homiriem: ”Den
som en gång druckit en flaska Chateau
Latour på terrassen till ett gammalt värdshus
var som helst i det ljuva Frankrike en solig
oktoberkväll — den sällar sig aldrig till
Frankrikes belackare.”
Diskussionen om det tyska folklynnet är
svårare att objektivt referera, därför att det
Ijungandè inlägg som prestera av M. Tessier
från Paris synes recensenten rymma nästan
hela sanningen. Jag vet icke, att ”den tyska
faran”, det tyska folklynnet som ett ständigt
hot mot världskulturen, någonsin formulerats
mer slående sant och träffande än i detta korta
diskussionsinlägg. För var och en som äcklats
av de blåögda germanska lögner, som för
större delen av svensk allmänhet täcka
sanningen om detta explosiva folk i Europas
mitt, är det en sann vederkvickelse att ta del
av dessa sanningar:
”Är tysken affärsman, ser han intet utom
affärer och konkurrens, är han politiker, ser
han intet utom makt och reklam, är han
tekniker, ser han bara tekniken och arbetar i
ett slags psykos för att göra oss alla till
slavar under en opersonlig, kvävande teknisk
apparat. Är han soldat, ser han intet utom
krig, krig, krig för krigsteknikens och
kampens egen skull. Mången har fantiserat om
att mänskligheten till slut skall begå
självmord, därför att dess tekniska, dess tyska,
”sakliga” förstånd och energi framskapar
makter, vilka dess verkliga, inre förstånd
slutligen ej kan behärska, och som, vända till
förstörelse, en dag skall ödelägga allt. Jag
betraktade länge detta som apokalyptiska
fantasier — tills jag lärde känna tyskarna.
Då förstod jag faran. Varje tysk är,
åtminstone latent, en psykopat — ett barn med
brutala instinkter och farliga leksaker — ett
innerst depraverat och förryckt folk. Ali
deras oförlikneliga duglighet kan på grund
härav när som helst bli en fara och intet
annat. Därför måste tyskarna ständigt
bevakas, ständigt mer eller mindre kontrolleras
av mogna kulturfolk, det vill säga av folk,
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
